En ständigt återkommande katalysator för engagerade diskussioner i
samband med våra whiskyprovningar, är begreppet omoget inslag. Om
kvällen i övrigt varit under kontroll så börjar den kontrollen tappas
en smula just vi detta moment.

För så här ligger det till:

Vi använder oss av ”stjärnmodellen” vid provningar. Hur den ser ut och
i vilken ordning vi analyserar gudadryckerna syns ifall ni laddar ned
provningsprotokollet under sidan provningar. Vi försöker med hjälp av
denna modell att ge ett så objektivt omdöme om provningen som möjligt.
Bättre eller sämre överlåter vi åt var och en att bedöma, klubben står
inte för något samlat omdöme kring sorterna i sig.

Så till begreppet omoget inslag:
Eftersom jag står som fadder till rubriken omoget inslag så skall jag
försöka förklara vad som menas med just omoget inslag. Whiskyn i sig
är ju som alla vet i allra högsta grad omogen när den tappas på
flaska. Och det är just det som är meningen, så mycket biprodukter som
möjligt skall med, fast under rigoröst kontrollerade former
naturligtvis. Man behandlar Congac och Grappa på samma sätt. Först
efter en minimimognad på fat av tre år så får whiskyn säljas under
benämningen whisky, då först har acceptabelt mycket av biprodukterna
lyckats döljas av de nya smak och doftämnena som ”sugits ur” tunnan
istället. Som ni säkert förstår så måste begreppet omoget inslag
finnas kvar, eftersom det i de allra flesta fall finns ett stråk av
finkel i whiskyn, allt annat är dikt och förbannad lögn… Om än inte
lika mycket finkel som i de taffliga försök till vinifiering av socker
jäst och vatten som jag försökte mig på i tidig ungdom, den lagrades
minsann inte på fat utan dracks direkt ur jäskärlet, vilket Gud
förbjude att det någonsin sker igen. Nej länge leve begreppet Omoget
inslag, jag vet precis hur det smakar och doftar.

Text: Bengt-Olof Åström