Hr spritkassören Anders Hallberg inledde kvällens provning med ett bildspel, där rubriken var ”Mystiken i tunnan”. Ur detta bildspel kan följande axplock lyftas fram.

Smaken i glaset påverkas enligt följande:
60% av mognad/lagring
10% av  tunnan
10%av  mäskpannan *)
10% av spritpannan *)
5%  av kornet
5%  av jästen

*) varav hälften beroende på storleken och hälften beroende på formen.

Före 1915, innan det blev lagstadgat i Storbritannien, var det bara de välbeställda som hade råd att låta sin whisky mogna. Lloyd George, som då var ammunitionsminister i den brittiska regeringen hade blivit påverkad av nykterhetsrörelsen och ville skära ner konsumtionen. Detta år kom Immature Sprits Act, lagen om olagrad sprit. Lagen beordrade samtliga brännerier att hålla sin whisky i lager i två år innan den släpptes ut på marknaden. När tolv månader gått utsträcktes lagertiden till tre år och på det sättet skulle konsumtionen hållas nere åtminstone under dessa år när all kraft krävdes för kriget. Vid denna tidpunkt importerades all sherry i Storbritannien i tunnor. Efter buteljering var faten överskottsprodukter och whiskydestillatörerna kunde köpa upp dem relativt billigt.

I USA var tunnbindarnas fackförening mycket inflytesrik när man där lagstiftade om Bourbonproduktionen och lagstiftningen kom att slå fast att Bourbontunnor bara fick användas en gång. Och när buteljeringen var avklarad fanns åter ett överskottslager av tunnor, som destillatörerna kunde köpa upp billigt. Den spanska lagen från 1983 att all sherry måste buteljeras i Spanien har drivit upp priserna på gamla sherryfat. Ett sherryfat är idag fem gånger så dyrt som ett Bourbonfat. Huvuddelen av faten eller 95% består idag av amerikansk vitek, som till skillnad mot den europeiska eken innehåller mindre andel tanniner.

Olika sågmetoder av ek förevisades och där den vanligaste och effektivaste är den s.k. Star Cut-metoden. En ek ger c a fem färdiga fat. Det finns ett antal olika storlekar, utseende och dito namn på tunnorna såsom hogshedd, butt och american barrel.

Ett träfat kan i regel användas till tre á fyra fyllningar under 40 – 60 år (undantagsvis 100 år) innan den förlorar sin inre kraft, men behöver för den skull inte kastas. Skottarna har stor glädje av de för whiskylagring ej längre användbara tunnorna. Nämligen som bränsle när de röker lax!

Under lagringen försvinner årligen 10 miljoner liter genom avdunstning, det som brukar kallas Angels share. Detta motsvarar 2% av volymen per år.

Slutligen gavs information om dagens trend med slutfinish på olika typer av fat som rom, madeira, sherry m.fl.

Själva provningen kom att bestå av tre sorters Tormore. Den första var destilleriets egna 12-åriga variant, som kostade 343 kronor. De två andra var buteljerade av Signatory och hade samma nummer och pris (499 kronor) på Systembolaget, men visade sig vara helt olika. Destilleriets produkt var lagrad på Bourbonfat. Nummer två var destillerad 1989 och kom från fat 92 260 som var ett refilled sherry butt. Numro tre var också destillerad 1989, men det fanns ett mellanrum på två månader jämfört med nummer två. Denna sista whisky hade lagrats på fat nummer 90 91 66 i 13 år och detta var ett shery butt.

De tre typerna skilde sig ganska mycket med avseende på färg, doft och smak. Destilleriets egna produkt och prov numro tre relativt likartade stjärnor i vårt provprotokoll. Mötet var nog tämligen eniga om att Tormores egna produkt var bäst och att den som lagrats på refilled sherr butts (prov nummer två) var sämst.

Konklusionen blev att ett destilleris egna whisky håller en bra och jämn kvalitet, att en whisky från ett enskilt fat kan vara bra, men det finns en stor risk att man köper grisen i säcken.

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg