Kvällens provning var uppdelad i två teman. Det första temat gick under rubriken ”Var det bättre förr” vilken skulle ge oss svaret på frågan utifrån de vanliga påståendena om maltwhisky produceras på samma sätt som det alltid har gjort. Om så borde whiskyn vara i smak och karaktär nu som förr. Visserligen vet vi att metoder och processer i stort sett är densamma som alltid ”MEN”, som Tony Irving skulle ha sagt, mycket har förändrats.
Produktionen av vår ANGermanniaska delikatess ”surströmming” räknas likväl den som whiskyproduktion till livsmedelsproduktion och underkastas därmed EUs regelverk. Det gör att kornsorter som användes tidigare knappast finns idag. Dagens jordbruk skiljer sig vad avser stordrift, mekanisering, gödsling mm. Förbättrade transportsystem har medfört att det inte längre är nödvändigt med lokalt odlat korn. Mältningen sker med några få undantag i särskilda mälterier. Lagringen har effektiviserats och sker i dag i stora centrala lagerhus långt från destilleriet där faten nu också förvaras stående. EUs regelverk har också medfört att vattnet idag inte sällan tas från det kommunala vattennätet och inte från sjöar och åar. Till detta kommer naturligtvis större kunskaper om den kemiska processen, modern styr- och reglerteknik och överhuvudtaget förbättrade och mera effektiva metoder. Tidigare gav destilleriet sysselsättning till en halv by där nu det moderna och datoriserade destilleriet nu kan skötas av endast en person.
Till temat ”var det bättre förr” hade en Glenburgie från 1963 valts att jämföras mot en vanlig 10 årig Glenburgie, båda från den oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail. Nu kanske denna jämförelse inte ger rättvisande svar på frågan eftersom Glenburgie 1963 sovit lugnt och tryggt på en Sherry butt under 44 år (1963 – 2007) medan Glenburgie 10Y endast hunnit nattas med futtiga 10 år på en blandning av first fill Sherry butts och Sherry hogsheads. Kanske fick vi bättre svar på frågan ”vad gör ytterligare 34år på fat?”. Förutom färg har benen för Intensitet/Eftersmak, Komplexitet, Tung doft och Vinösitet tagit, om inte gigantiska kliv, så i vart fall stora kliv. Medan benen för Fruktighet och Blommighet minskat något. Det går från 44-åringen utskilja en viss dammighet i karaktären vilket gör att den troligen inte har tålt så mycket längre lagring. Glenburgie 1963 är en helt underbar whisky men det är svårt att räkna hem prisskillnaden, lite drygt 3000 kr, till det 34 år yngre syskonet.
Så till tema numro två för kvällen, ”Lucktäppning”. Under denna punkt skulle det täppas till luckor i Twaang eminenta karta över provade whiskys, på tur stod Coleburn och Pittyvaich. Alltså två sorter som Twaang ännu inte provat. Först ut av de tvenne varen en Coleburn 25Y destillerad 1980 och buteljerad 2005. Där vi särskilt noterade toner av citrus, malt, gräs både torrt och grönt, läder samt en bris av ingefära.
Ut som numro två i kavalkaden lucktäppning gick ansvaret till Pittyvaich 18Y destillerad 1990 och buteljerad 2009. Här hittar vi en komplex och lite oljig whisky där en kaskad av olika kryddor rullar runt i läckergommen. Vidare noterades toner av vanilj, päron och tobak. Meningen om vilken tobak gick isär och pendlade från Tidemans Gul till Greve Hamilton på burk för att slutligen landa i en klockren Borkum Riff, inget snack! Även en bris av lakrits går att finna i denna eminenta malt. Gemensamt för de tvenne är att de är hämta från Douglas Laings serie ”The Old Malt Cask”. Mumsigt så det föreslår, synd för den Admirers som missade fyra höjdare till det facila priset av 150 bagare.

Provad whisky i nämnd ordning:
1: Glenburgie 10 Years [Glenbö´rrgi], Nr 86663, 469 kr
2: Glenburgie 1963, Nr 86230, 3575 kr
3: Coleburn [Kåollburn] 25 Years (1980- 2005) Nr 84412, 1495 Kr
4: Pittyvaich 18 Years [Piddivejch] (1990-2009), Nr 86128, 1019 Kr

Text/Foto: Anders Hallberg