Våravslutningen gick i traditionens tecken; bussresa till Älandsbro, buffé och provning på Värdshuset samt slutligen båtresa i den ljusa försommarkvällen tillbaka till Härnösand.

Provningen bestod av fyra sorter men bara tre skulle få avsmakas. Hr spritkassören förklarade detta med att det var en travesti på det twaangska räknesättet där 3 x 30 är lika med 100 kronor. Med denna förklaring blev ju grundidén glasklar!

Alltnog. Tre provglas kom på borden och med dessa ett blad, där de fyra sorterna Speyburn 10 år, Glenfiddich 12 år, The Glenlivet 12 år samt Glenmorangie 10 år, beskrevs med färg, doft och smak enligt Systembolagets klassificering.

Efter genomförd provning skulle nu deltagarna fylla i vilken sort som provats och i vilken ordning. De provade sorterna var mycket svåra att skilja ut och inte blev det lättare av att en av de fyra skulle tas bort. Koncentrationen var oerhört stor och en viss nervositet lägrade sig runt borden. När facit gavs visade det sig att en och endast en medlem hade prickat in såväl sorter som provningsordning och belönades självklart med det Gröna Bandet. Det må nämnas att det fanns ett stort antal som nollade.

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Maj månads provning av numera nedlagda destillerier var en viss kompensation för en utebliven, men senarelagd resa till Vin&Sprit i Sundsvall. Herr spritkassören hade lyckats plocka fram tre spännande sorter, varav en (Glen Mhor) tidigare provats, men i en annan tappning. Kolla denna länk!

De provade sorterna voro:
1.         Glen Mhor, destillerad 1976, 21 år, 43%, buteljerad av Hart Brothers
2.         Convalmore, destillerad 1978, 24 år, Rare Malts Collection
3.         Dallas Dhu, destillerad 1978, Signatory Vintage

Glen Mhor var ett destilleri som startade 1892 mitt inne i Inverness. Vattnet togs direkt från Loch Ness, vilket gav en besk ljungsmak. En saladinlåda ersatte år 1954 de gamla mältningsgolven och Glen Mhor blev därmed det första skotska destilleriet som införde mekanisk mältning Glen Mhor stängdes och revs 1983 och på platsen finns idag ett köpcentrum med tillhörande parkeringsplats. (Källa: Per Ellsberger)

Convalmore grundades 1893. Tidigt 1900-tal experimenterade man destillering i continous-stills. Det slog inte väl ut då den nydestillerade spriten märkligt nog mognade olika fort sedan den hamnat på fat. Destilleriet hamnade i malpåse1985 och kommer inte att startas igen. William Grant har köpt destilleriet i befintligt skick och använder de gamla förträffliga lagerhusen. (Källa: Per Ellsberger)

Dallas Dhu grundades 1898 och lades ned 1983. Det finns fortfarande ganska gott om denna whisky beroende på att oberoende buteljerare köpte stora mängder fat för egen lagring innan destilleriet lades ned. Destilleriet har byggts om till museum med utställningar, filmvisning om whiskytilverkning samt whiskyprovning och med en presentbutik. (Källa: Per Ellsberger)

Vad tyckte då stämman? Alla var eniga om att det var en höjdarprovning, såväl rent kulturhistoriskt som smakmässigt. Samtliga var mycket bra och omöjliga att jämföra, även om Glen Mhor och Convalmore fick de flestas röster. Dallas Dhu skulle i andra sammanhang ha vunnit vilken provning som helst. Sämst blev i detta fall lika med minst bra.

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Vår spritkassör har fått följande alarmerande e-post från Henrik Aflodal

Ojoj Anders,

Whiskyvärlden befinner sig i chock. Vi har drabbats av stor sorg och villrådighet. Nyligen meddelade The Macallan efter en årslång äkthetsstudie av destilleriets historiska maltwhisky från 1850-talet och framåt att den stora samlingen är falsifikat. Flaskorna var autentiska men innehållet daterades till 1980-talet (enligt kol 14-analyser).

Just Macallan-whisky började ploppa upp i samlarkretsar på 1990-talet och även om röster höjdes för att det var märkligt att just världens mesta prestigewhisky ”återupptäcktes” i så stora mängder antogs det vara äkta vara. Bakom svindeln ligger antagligen skickliga förfalskare i Italien och offret Macallan är fullständigt bortgjort.

Händelsen kommer att få stora återverkningar lång tid framöver, maltwhiskyns nyfunna roll som världens lyxigaste (och dyraste) spritdryck får sig en allvarlig knäck. Min magkänsla är obehaglig, tänk om all historisk whisky därute är bluff? Det vimlar av tomma flaskor på antikmarknader ute i världen, för en förfalskare är frestelsen stor.

Kaoset gör annalkande Aberlourprovning ytterst intressant. Nu handlar det om historisk whisky gjord på 1960- och 70-talen som skall jämföras med moderna utgåvor. Är detta också bluff? Rimligen inte, i början av 1970-talet (då whiskyn inköptes personligen av den samlare jag fått flaskorna ifrån) hade kommersen kommit igång med maltwhisky och Aberlour var en tidig spelare ute på marknaden. Vår uppgift, att jämföra två epoker för att avgöra om whiskyn är bättre nu jämfört med förr, kvarstår. Efterkrigswhisky är mer trovärdig alltså, att hoppas på att hitta äkta förkrigswhisky eller 1800-talswhisky en bit in på 2000-talet är bara våta drömmar, den whiskyn tog slut för länge länge sedan. Folk dricker nämligen upp whisky, de sparar inte. Så kom till Aberlour Epochs 9 juni och hjälp mig!

– Henrik Aflodal

Chefredaktör Whiskyspot.com