April månads medlemsmöte

Laphroaig 10Y (571), Laphroaig 1990 (80474) och Laphroaig 15Y (70473)

Laphroaig 10Y (571), Laphroaig 1990 (80474) och Laphroaig 15Y (70473)

Tyvärr kunde mötet inte hållas på La Cueva de Elisa eller som jag föredrar att kalla den ”The cave of whisky admirers” eftersom lokalen hade bokats av annat sällskap sedan tidigare. Tyvärr också för att endast elva TWAANG medlemmar hade hörsammat kallelsen. Synd för dom, för det var en lärorik, rolig och på alla sätt en spännande provning som stod på dagordningen.

Temat för provningen var rökig whisky och till det hade tre olika sorter av Laphroaig valts. Det var den vanliga 10 åriga (40%) och den lite mer ovanliga 15 åriga (43%) samt en Laphroaig destillerad 1990, fat nr 11711, och tappad ofiltrerad av Blackadder år 2000.

Röksmaken i whiskyn kommer från den del i processen när grönmalten skall torkas. Både torkning och rökning sker i särskilda torkugnar eller som de heter på whiskyspråk, kiln. Som bekant sker all whiskyframställning enligt Kajsa Vargs metod, man tager vad man haver. I Skottland finns det gott om torvmossar och av den anledningen används nästan uteslutande torv som bränsle i torkugnarna. Vid destillerierna och de centrala mälterierna röks malten utifrån erfarenhet ett visst antal timmar. Vid behov kan fenolhalten i malten bestämmas väldigt noggrant med tekniska analyser. Fenolhalten mäts i ppm (parts per million).

Innan provningen började gavs tillfälle att provsmaka malt med olika fenolhalter. Malter som avsmakades var den helt orökta malten från Glengoyne (0 ppm), Bunnahabhain (1,5 ppm), Bowmore (25 ppm), Laphroaig (35 ppm) samt Ardbeg (50 ppm). Malten från Ardbeg vilken är den mest rökmättade skotska whiskyn passar alldeles utmärkt till frukostbordets filtallrik.

Under provningen uppstod då och då ett väldigt tjat om var B-O fanns. Det var väl någon med krikon eller persimoner. Kort konstaterades att det finns skäl att lita på fabrikantens kvalitetskrav och på den tioårsregel inte verkar vara en slump. 15Y kan rekommenderas för kärvänner av Laphroaig eller till provning men ger inte valuta för merkostnaden. Det gjorde dessvärre inte Blackadders independent bottling heller. Det verkar vara vanskligt med enskilda fat. Eller är det helt enkelt inte de bästa som säljs?

Text & Foto Anders Hallberg