Kvällens provning var uppdelad i två teman. Det första temat gick under rubriken ”Var det bättre förr” vilken skulle ge oss svaret på frågan utifrån de vanliga påståendena om maltwhisky produceras på samma sätt som det alltid har gjort. Om så borde whiskyn vara i smak och karaktär nu som förr. Visserligen vet vi att metoder och processer i stort sett är densamma som alltid ”MEN”, som Tony Irving skulle ha sagt, mycket har förändrats.
Produktionen av vår ANGermanniaska delikatess ”surströmming” räknas likväl den som whiskyproduktion till livsmedelsproduktion och underkastas därmed EUs regelverk. Det gör att kornsorter som användes tidigare knappast finns idag. Dagens jordbruk skiljer sig vad avser stordrift, mekanisering, gödsling mm. Förbättrade transportsystem har medfört att det inte längre är nödvändigt med lokalt odlat korn. Mältningen sker med några få undantag i särskilda mälterier. Lagringen har effektiviserats och sker i dag i stora centrala lagerhus långt från destilleriet där faten nu också förvaras stående. EUs regelverk har också medfört att vattnet idag inte sällan tas från det kommunala vattennätet och inte från sjöar och åar. Till detta kommer naturligtvis större kunskaper om den kemiska processen, modern styr- och reglerteknik och överhuvudtaget förbättrade och mera effektiva metoder. Tidigare gav destilleriet sysselsättning till en halv by där nu det moderna och datoriserade destilleriet nu kan skötas av endast en person.
Till temat ”var det bättre förr” hade en Glenburgie från 1963 valts att jämföras mot en vanlig 10 årig Glenburgie, båda från den oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail. Nu kanske denna jämförelse inte ger rättvisande svar på frågan eftersom Glenburgie 1963 sovit lugnt och tryggt på en Sherry butt under 44 år (1963 – 2007) medan Glenburgie 10Y endast hunnit nattas med futtiga 10 år på en blandning av first fill Sherry butts och Sherry hogsheads. Kanske fick vi bättre svar på frågan ”vad gör ytterligare 34år på fat?”. Förutom färg har benen för Intensitet/Eftersmak, Komplexitet, Tung doft och Vinösitet tagit, om inte gigantiska kliv, så i vart fall stora kliv. Medan benen för Fruktighet och Blommighet minskat något. Det går från 44-åringen utskilja en viss dammighet i karaktären vilket gör att den troligen inte har tålt så mycket längre lagring. Glenburgie 1963 är en helt underbar whisky men det är svårt att räkna hem prisskillnaden, lite drygt 3000 kr, till det 34 år yngre syskonet.
Så till tema numro två för kvällen, ”Lucktäppning”. Under denna punkt skulle det täppas till luckor i Twaang eminenta karta över provade whiskys, på tur stod Coleburn och Pittyvaich. Alltså två sorter som Twaang ännu inte provat. Först ut av de tvenne varen en Coleburn 25Y destillerad 1980 och buteljerad 2005. Där vi särskilt noterade toner av citrus, malt, gräs både torrt och grönt, läder samt en bris av ingefära.
Ut som numro två i kavalkaden lucktäppning gick ansvaret till Pittyvaich 18Y destillerad 1990 och buteljerad 2009. Här hittar vi en komplex och lite oljig whisky där en kaskad av olika kryddor rullar runt i läckergommen. Vidare noterades toner av vanilj, päron och tobak. Meningen om vilken tobak gick isär och pendlade från Tidemans Gul till Greve Hamilton på burk för att slutligen landa i en klockren Borkum Riff, inget snack! Även en bris av lakrits går att finna i denna eminenta malt. Gemensamt för de tvenne är att de är hämta från Douglas Laings serie ”The Old Malt Cask”. Mumsigt så det föreslår, synd för den Admirers som missade fyra höjdare till det facila priset av 150 bagare.

Provad whisky i nämnd ordning:
1: Glenburgie 10 Years [Glenbö´rrgi], Nr 86663, 469 kr
2: Glenburgie 1963, Nr 86230, 3575 kr
3: Coleburn [Kåollburn] 25 Years (1980- 2005) Nr 84412, 1495 Kr
4: Pittyvaich 18 Years [Piddivejch] (1990-2009), Nr 86128, 1019 Kr

Text/Foto: Anders Hallberg

Glencadam Distillery
Denna provning är delvis en fortsättning på provningen ”Glencadam -Part 1-” som gjordes 2012-02-27 till vilka Glencadam 14Y Oloroso Sherry Cask Finish och Glencadam 12Y Port Wood Finish valdes. Som ”annat smått och gått” valdes Old Ballantruan The Peated Malt och en Mannochmore buteljerad av Gordon & MacPhail för SWFs räkning.
Om destilleriet Glencadam skrev vi en del redan till förra provningen, Part 1. Tilläggas kan att det endast finns två pannor (Pot stills) på destilleriet Glencadam med en årlig produktionskapacitet på ca 1.5 miljoner liter sprit. Pannorna är lökformade (Onion still) där den så kallade lyne arm lutar 15 grader uppåt, mot normalt nedåt, vilket gör att whiskyn blir en aning lättare då detta ger ungefär samma effekt som en något högre panna. Detta skall enligt destilleriet själv ge efter lagringen en extra sötma och fruktighet till whiskyn.
Glencadam köper, precis som många andra destillerier, sitt korn färdigmältat från centrala mälterier. För Glencadam rör det sig om helt orökt malt.
Glencadam har ett dunnagelagerhus samt två mer moderna lagerhus där tunnorna lagras på hyllor. I Glencadams lagerhus lär det finnas whisky som är upp till 30 år gammal och av god kvalité. 21-åringen har TWAANG redan berömt, kvalité och pris till en unikt bra nivå, kanske kommer det fler höjdare?

Nå, vad fick vi denna kväll i våra glas?

Jo, i glas numro 1:
Glencadam 14Y, Oloroso Sherry Cask Finish, 46%, Nr 85149, 599 kr
En whisky som slutlagrats 16 månader på Oloroso sherryfat.
TWAANGs noteringar är medelhög intensitet och eftersmak, något komplex med lite torra men samtidigt lite oljig inslag, inslag av ljungsötma, kryddig och med ganska tydliga inslag av sherry.

I glas numro 2:
Glencadam 12Y, Port Wood Finish, 46%, Nr 85054, 519 Kr
Denna whisky har slutlagrats 20 månader på ett fat av typen port pipe. Fatet rymmer ca 650 liter och är jämfört med andra fattyper långt och smalt fat tillverkade av tjocka stavar europeiska ek. De används för att mogna portvin och i whiskyindustrin för efterbehandling (finish) av whisky.
TWAANGs noteringar är något högre intensitet/eftersmak och komplexitet jämfört sherrylagringen. Tydliga toner av malt och fruktighet, ljungsötman finns där men på ett litet annat sätt mot sherrylagringen samt tydliga inslag av vanilj och fat. Färgen upplevdes som artificiellt påklistrad då whiskyn blev, med tillsatt vatten, märkligt kopparfärgad mot hållet rosa.

I glas numro 3:
Old Ballantruan, “The Peated Malt”, 50%, Nr 85640, 449 Kr
Old Ballantruan beskrivs nog bäst som ett trevligt experiment från Tomintoul Destillery som numer ägas av samma ägare som Glencadam, Angus Dundee. Detta är en rökig Speyside malt som enligt vissa källor skall påminna om en ung Ardbeg.
TWAANGs noteringar är rätt hög intensitet/eftersmak. Komplexiteten är enkel och består i stort sett endast av rök och kryddor. Citrustoner ger whiskyn en viss fruktighet. Något tung doft där toner från läder, ljunghonung går att finna. Annars är det torv och rök som Old Ballantruan andas.

I glas numro 4:
Mannochmore 14Y (SWF), 45%, 599 kr
Denna SWF buteljering av Mannochmore kommer från den oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail. TWAANG har tidigare haft nöjet att prova den gudabenådade Mannochmore, mums.
TWAANGs noteringar för denna SWF buteljering är som följer. Hög intensitet/eftersmak följt av en hög komplexitet, här flödar mångfacetteringen. Något torr, kryddig och tydliga inslag av fruktighet, citrus, gröna äpplen, torkade frukter mm. Tydliga utslag på benen för fat och trä och vinösitet där vi hittar vanilj, sherry med ett nötigt inslag.

Provningen:
TWAANG har sagt det förr, varför alla dessa slutlagringar? Än en gång visar det sig att det är svårt rent, av omöjligt att slå ett destilleris standard malt med en slutlagring dito. Vill man ha en riktig god malt från Glencadam är vårt råd, välj någon av deras 10Y, 15Y eller 21Y vilka är alla väldigt bra whiskys med 21-åringen som en riktig höjdare. Är du nyfiken så är det inte fel att testa någon av deras slutlagringar.
Att Old Ballantruan skall likna en ung Arbeg vet vi inte vart folk fått det från. Inslaget av rök och torv känns väldigt påklistrat, bifogat som att attachment i ett e-brev. Gillar du rök och bryr dig inte så mycket i övrigt av den whisky du konsumerar, ja då är detta rätta produkten för dig.
Mannochmore 14Y är den ohotade vinnaren för kvällen, den har allt en whisky av god kvalité ska ha. Den är ohotad även när vi väger in priset, det finns bara ett fel med Mannochmore…. och det är att den är så odryg. 700 ml flaskorna verkar vara väldigt små.

Text/Foto: Anders Hallberg

Inte sedan 1881, alltså 124 år sedan, då Bruichladdich grundades, har något nytt destilleri byggts upp på Islay. 2002 började Anthony Wills tillsammans med Mark French bygga ett nytt destilleri, som fick namnet Kilchoman. I december 2005 kom de första gudabenådade dropparna ur Kilchomans pannor. Valet av plats för destilleriet föll på Mark French bondgård Rockside Farm. Gården ligger på öns västkust invid Bruichladdich.
Kilchoman skall producera whisky på gammalt traditionellt sätt där de själva odlar kornet, torven bryts från närliggande torvmossar samt att de använder ett eget golvmälteri. Ca 100 ton maltkorn odlas och mältas på destilleriet. Detta motsvarar ca 30% av den årliga produktion, resterande malt köps från Port Ellen Maltings. Alltså lite av miljövänligt tänk med ”närproducerat”.
Kilchoman är just nu skottlands yngsta destilleri men de kommer också att tävla om epitetet ”skottlands minsta destilleri”. Produktionen planeras till 90 – 100.000 liter per år vilket är ungefär hälften av destilleriets maxkapacitet. Detta jämfört med övriga destillerierna på Islay som producerar ca 70.000 liter i veckan.

Provningen:
En mycket intressant provning på flera sätt, dels för att det nästan uteslutande använts bourbonfat i alla fyra proverna men också för att det tydliggörs på ett bra sätt vad som händer med ytterligare två års lagring.
Att alla de fyra provade Kilchoman är lagrade på bourbofat gör att de är påfallande lika i sin karaktär, lite till en aning oljig, lite mer eller mindre kryddiga, klara och tydliga inslag från bourbonfat, mer eller mindre inslag av rök samt mer eller mindre omoget inslag.
Vad ytterligare två års lagring innebär för en whisky märks tydligt när 100 % Islay (3år) jämförs med 2006 Vintage Release (5 år). Visserligen bär 2006 Vintage Release fortfarande tydliga tecken av ungdom men för 100 % Islay är ungdomen än tydligare.
Inslagen av rök är intet på något sätt tungt. Där det framgår tydligast är i 100 % Isaly och 2006 Vintage Release. Dock lättar röken rätt snart när väl dropparna vilat några minuter i glasen, därefter får man nästan kämpa för att åter upptäcka inslaget av rök.
Sammanfattningsvis fyra intressanta och spännande whiskys som provades. Lika spännande blir det att följa utvecklingen av Kilchoma Distillery och deras produkter.

Provade sorter:
Kilchoman Winter 2010 release, 46%, 3år, Nr 10203, 600 Kr
Av informationen från Kilchoman så har whiskyn till denna femte utgåva lagrats under 3 år på en kombination av fräscha bourbon fat hämtade från Buffalo Trace Distillery (Kentucky) och spanska oloroso fat.

Kilchoman 100% ISLAY, 50%, 3 år ,Nr 85234, 989 Kr
Med 100% Islay menas allt är rakt genom producerat och utfört på destilleriet. 100% Islay har framställts av egenproducerat korn, mältats, destillerats, lagrats samt buteljeras på destilleriet. Whiskyn till 100% Islay har under 3 år lagrats i en kombination av first filled och refilled bourbonfat.

Kilchoman Vintage 2006 Release, 46%, 5år, Nr 85344 698 kr
Den första officiella 5-åringen från destilleriet. Till denna Vintage 2006 Release har 80% first filled och 20% refilled bourbonfat använts.

Kilchoman “Viking Line”, 59,6%, 5 år, 779 Kr
Denna Single cask release är lagrad under 5 år på ett bourbonfat. Denna utgåva är buteljerad exklusivt för Viking Line vilket också gör att den bara finns att köpa ombord på Viking Lines färjor.

Mest prisvärd måste vi tillerkänna Kilchoman Vintage 2006 Release. Visserligen får du en 4 % starkare whisky och en riktigt fin och ombonad kartong om du väljer Kilchoman 100 % Isaly. Men vem spara på kartonger? Lägg hellre dessa tre hundringar som insatts till en ny malt och 4 % yrsla kan du också avstå.

Text/Foto: Anders Hallberg

Till denna provning, den första för året 2012, hade Glencadam valts. Glencadam som fram till 2005 aldrig buteljerats som en officiell singel malt. De få droppar av Glencadam Singel Malt som tidigare nått oss ”Whisky Admirers” har kommit via oberoende buteljerare som ex Gordon&MacPhail. Dess för innan har hela produktionen gått till blandningsindustrin och då i första hand till Teacher’s Highland Cream, Ballantine och Stewart´s cream Of The Barley.
År 2000 lade Allied Distillers Glencadam i malpåse på grund av överproduktion. År 2003 köptes Glencadam av whiskybolaget Angus Dundee Distilleries plc, rätt snart efter köpet så återupptogs produktionen.
Från 2005 till 2008 fanns bara den 15 åriga Glencadam Singel Malt att tillgå. Under 2008 händer det en hel del på Glencadam, en helt ny och omgjord 15-åring lanseras tillsammans med en 10-åring och en 21-åring till det kommer ytterligare två nylanseringar i form av en 14-årig som slutlagrats på Olorosofat samt en 12-årig som slutlagrats på Porvinsfat. Alla med en alkoholstyrka av 46% och icke kylfiltrerad.

Så till provningen i nämnd ordning:
1: Glencadam 10Y, Nr 85790 469 Kr
Enligt destilleriet själv har tunnorna till denna 10-åring valts medvetet för att ge en whiskyn med färska, livliga, rena och tydliga toner av citrus. Och på den punkten har de lyckats bra, hur det faller i din läckergom vet bara du. I övrigt en hygglig whisky till ett relativt lågt pris, inget som sticker ut och blir fel med andra ord en prisvärd whisky..

2: Glencadam 15Y, Nr 10045, 569 Kr
En trevlig bekantskap som drar i väg på benen för intensitet/eftersmak, fruktighet och blommighet. Det som tydligast går att hitta är toner av salt, sötma, malt, grönt gräsklipp samt inslagen av fat och trä. Värd den extra hundringen? ja varför inte.

3: Glencadam 21Y, Nr 85029, 698 Kr
Sveriges kanske billigaste 21-åring. En ännu ett snäpp upp, 21-åringen drar iväg på i princip alla benen. Här finns det mycket av blommor och frukt med lång och en härligt balanserad eftersmak.

Kvällens whisky admirers var alla överens om att 21-åringen var bästa valet, även inräknat prisskillnaden. En tvåhundring upp på 10-åringen eller hundringen på 15-åringen är väl investerat whiskykapital.

Text/Foto: Anders Hallberg

Kvällen skulle komma att bjuda på en vertikalprovning av Glen Garioch eller [glenn gii´ri] som det enligt skottarna själv skall uttalas. Glen Garioch är lite av en bortglömd och osynlig whisky för oss i det avlånga landet Sverige. Först för något år sedan har den funnits i systembolagets beställningssortiment. Annars har vi hittat den mest på internationella flygplatser eller andra taxfree – shopar världen runt. TWAANG,s panel av läckergommor som tränats i mer än tio år och genomfört över 290 protokollförda provningar är evigt tacksam att Glen Garioch hittat till Systembolaget hyllor. Ett spontant rop ”Äntligen!” hördes efter provningen.

Så till provningen i nämnd ordning:
1: Glen Garioch 12Y, Nr 86405, 499 Kr.
Kort kan denna whisky beskrivas som ”Stor och komplex”. Alla ben utom torv och svavel -inslag närmar sig maxutslag. Tror bestämt att även panelens puls närmade sig max.

2: Glen Garioch 1797 Founder’s Reserve, Nr 86725, 439 Kr.
En mycket trevlig och tilltalande whisky men maxar inte stjärnbedömningen på samma sätt som den 12 -åriga. Inslag av yngre whiskys känns, på gott och ont, ganska tydligt.

3: Glen Garioch Single Cask 13Y, Nr 86826, 799 Kr.
Denna single cask har ”Allt om Whisky” stipendiaten Hans Edenwall valt för den svenska marknaden. Ett val som Hans Edenwall utfört med bravur, en fantastik whisky som till stor del liknar den 12 -åriga i karaktären men slår ännu hårdare mot maxutslagen. Alltså ännu mer smakupplevelse.
Mer om stipendiet och hur valet av fat gick till hittar du här.

Kvällens whiskypanel var alla överens att sett till pris, kvalité och smakupplevelse är den 12 -åriga Glen Garioch helt överlägsen det mesta som provats och utsågs också till kvällens klart lysande pärla. Detta trots att den 13 åriga single casken gav ännu mer smakupplevelse så uppvägs det inte av att priset nästan är det dubbla. Detta understryker TWAANGs devis att normalt är destilleriernas standard årgångar den whisky som ger mest för pengarna. Sällan eller aldrig är en whisky för närmare tusenlappen dubbelt så bra som en för femhundringen. TWAANGs tes ISO 400 håller fortfarande om än inflationen gjort att den kanske skall höjas till ISO 500. Mer om ISO 400 finner du här.

Text/Foto: Anders Hallberg

Kvällens provning är ett bevis för att Twaang inte är någon snobbklubb för maltwhiskyfetischer. Nä, Twaang utforskar med stor nyfikenhet allt där ordet whisky ingår, så om det är ost, senap, snus, kondomer så skall det bara undersökas. Denna kväll skulle en Filippinsk whisky, White Castle 5Y, som huvudnummer avsmakas.

Prov numro 1 för kvällen, White Castle 5Y Filippinerna (nr 86359) 333 kr
White Castle produceras av Destilleriet Limtuaco som startades av en kinesisk invandrare invandrad från Amoy i Kina. Hans namn var Lim Tua Co och kom med ett segelfartyg, 36 år gammal, till Filippinerna år 1850. Med sig hade han familjens hemliga recept på en undergörande dryck som han snart tillverkade och sålde.

Han startade senare upp ett destilleri i de kinesiska kvarteren i Binondo för att där producera en bittersöt dryck ”Vino de Chino”. Drycken blev känd för att bygga upp samma känsla som dagens energidrycker. Drycken blev snabbt populär både för kvinnor och män.

Idag är det den femte generationen som driver destilleriet, Olivia Limpe-Aw.

Sortimentet är mycket brett med ett 30-tal produkter, som Vodka, Gin, Likörer, Brandy och Whisky. Man licenstillverkar flera stora varumärken. Ekfaten som whiskyn lagras på importeras från USA.

Två olika whisky´s produceras.
White Castle Calibre 69, 34,5%
Enligt de skotska reglerna ska denna whisky egentligen inte få kallas whisky eftersom alkoholhalten är under 40%.

White Castle, 5 år, 40%.
Filippinernas mest aktade whisky. ”En blended whisky, lagrad på ekfat till en perfekt dryck med garantier om – no hangover” står att läsa som produktinformation.

Att det fanns Filippinsk whisky var känt för klubbens sjömän, för övriga var det en nyhet. Till sin karaktär som whisky är det en helt ny dimension som presenteras. Arom och doft har lika lite med skotsk whisky att göra som vodka och skotsk whisky. Men för den delen behöver det inte vara fel. Dock är arom och doft lite åt det artificiella hållet. White Castle 5Y bär en tydlig parfymerad, påklistrad, smak och doft. Någon ropade spåntant ”White Castle 5Y kan göra sig bra som ersättare till kaffelikören”. Varför inte, White Castle 5Y är väl värd att prova för den nyfikne whiskyadmirern.

Prov numro 2: Queen Margot
Queen Margot är för systembolaget en okänd produkt medan den är en storsäljare i Lidel butikerna i Tyskland. Hatad eller älskad, älskad för priset, ca 65 kr, hatad för den utslätade smaken. Queen Margot kan ändå beskrivas och jämföras med i stort sett vilken blended som helst, inget som står ut och ger bestående minnen. Kanske är den trots allt mer prisvärd än en Chivas Regal för 379 kr. I vart fall får man mer yschla för pengarna.

Prov numro 3: Teacher´s (nr 480) 239 kr
Tvärt mot Queen Margot är Teacher´s en välkänd produkt i hyllorna på systembolaget. Återigen, blended whisky skall jämföras med blended whisky allt annat är som att jämföra en hederlig VW bubbla mot en Ferrari. Teacher´s står sig bra mot jämförbar blendeds i prisklassen, inget som står ut i smaken, rund i smaken med inslag av frukt, malt, och blommor. Alltså en normal blended som skall passa så många som möjligt i smaken, väl värd att prova. Gör som Twaang, testa det kostar inte en förmögenhet.

Prov numro 4: SWF buteljering nr 10, Bunnahabhian 1997 peated
Som ett litet plåster på såret plockades denna SWF buteljering av Bunnahabhian 1997 peated malt fram. En riktig Boeing 747 för konnässörer i rökig whisky (stor på allt). Buteljen som sprättades var butelj numro 747 av totalt 1638. Normalt är Bunnahabhian inte speciellt rökig whisky, 2 ppm, medan det i denna tappning inte har sparats på fenolerna, ca 38 – 40 ppm. Mums mums för den som gillar rökig whisky, blä för andra. Buteljeringen består av 5 st Refill Borubon Hogsheads (fatnummer 5310-5314) som sammanslagits för att nå önskat antal flaskor.
En fet whisky är den enkla beskrivningen, den har mycket på alla ben i Twaang,s stjärnbedömning. En mycket potent whisky, synd bara att 700 ml flaskor är så små.

Text/Foto: Anders Hallberg

Dewar’s whisky stod på menyn denna kväll. Precis som alla bra historier börjar historien om Dewar’s med en fattig familj vars yngste son John vandrade iväg från den lilla hembyn ut i världen för att söka lyckan. Att Dewar’s är där de är på dagens whiskykarta beror till stor del på Thomas Dewar. Om Dewar’s historia mm läser du här.

Dewar´s White Label ca 170 kr
Först ut för kvällen var Dewar’s blandwhisky White Label. Det skall med en gång sägas att denna whisky inte saluförs av systembolaget. Vanligast är att du hittar den i taxfree butiker. Vanlig White Label säljer topp-fem globalt. Blended whisky kan på intet sätt jämföras med maltwhisky men White Label står sig hyggligt i jämförelse med andra blended whiskys.

DEWAR’s 12 YO. 289 Kr
Produkten som kom till Sverige våren 2008 och klättrade rätt snabbt på systembolagets försäljningslistor. Kanske inte så förvånande med tanke på priset, med 289 kr helflaskan utmanas standardwhisky som The Famous Grouse och Ballantine’s och även Chivas Regal som kostar nära hundralappen mer.

Dewar’s 12 åring tar ut svängarna rejält, ett bra hantverk där pris och prestanda är i toppklass för en blended whisky.

DEWAR’s 15 YO. ca 400 Kr
Åter igen en produkt du får leta på annat ställe än på vårt kära systembolag.

Aberfeldy 12Y ca 400 kr
Aberfeldy Distillery ligger vackert strax intill staden Aberfeldy invid floden Tay. Destilleriet grundades 1898 av bröderna Dewar som även drev en bland- och buteljeringsfirma i Perth. De insåg att den ökade efterfrågan skulle göra det svårt att finna maltwhisky av god kvalité och startade därför Aberfeldy Distillery för att ha en säker tillgång på maltwhisky. Av stor betydelse de första åren var en järnvägsförbindelse som regelbundet fraktade stora mängder whisky mellan destilleriet och blendedfabriken. 1925 köptes de av Distillers Company Ltd för att fem år senare förvärvas av Scottish Malt Distillers. 1972 renoverade de och byggde ut destilleriet till totalt fyra kopparpannor. 1998 köpte Bacardi Ltd destilleriet. Destilleriet är idag en viktig del i Dewars blendedwhisky. Besökscentrat som moderniserades år 2000 som numer kallas ’World of Whisky’ och präglas starkt av blendedwhiskyn Dewars. Dewars är den populäraste whiskysorten i USA.

Text/Foto: Anders Hallberg

Denna afton skulle, i vart fall till viss del, jobbet utföras vilket hoppades över en oktoberafton anno 2008 då Brand Ambassador för Glenfarclas George S. Grant besökte Twaang. Aftonens arbetsinsats bestod i att på ett typiskt Twaangmanér ”Stjärnbedöma” Glenfarclas underbara produktfauna. Orsaken till den långa vilan är lätt att förstå, vi vill ju inte störa en underbar provning och föreläsare med att Twanng,s medlemmar munhuggs om det skall vara 1,4 eller 1,5 på benet för komplexitet.

Grunden till Twaang,s sätt att prova whisky finns i form av ett provprotokoll. Vi har istället för att poängbedöma kvalitén för en whisky försökt att hitta ett objektivt sätt att beskriva hur whiskyn smakar, smaken är ju som bekant delad. Vi inbillar oss att vi med detta ger en mer rättvist information av ”konsumentkaraktär” och det är ju det som det egentligen handlar om, hur kan whiskyn tänkas smaka? Se mer om våra provningar här.

En hyllning måste ges till Glenfarclas, här är det inte en massa jidder om slutlagringar på olika fat hit och dit. Nej, här är det rakt och ärligt utvalda fat och lagringstid som genomgående fått bestämma.

Så till aftonens provning, fyra prover ställdes fram och provade i tur och ordning
1. Glenfarclas 15Y Nr 452 549 kr
2. Glenfarclas 21Y Nr 86570 799 kr
3. Glenfarclas 25Y Nr 320 995 kr
4. Glenfarclas 105 Nr 80221 629 kr

Efter avslutad provning kunde vi konstatera att om priset inte spelade någon roll så spelar det heller inte så stor roll om du väljer Glenfarclas 15Y, 21Y eller 25Y, alla tre håller en jämn och hög kvalité. Glenfarclas 105 var det prov som inte gillades, en ung och alkoholstark (60%) whisky gör att den blev utan röster och snart gick diskussionen om APK (Alkohol Per Krona) igång.

Text/Foto: Anders Hallberg

Kvällens provning gick under temat ”Rare-Iteter” och var uppdelad i två steg; en för att komma i form till det i månadsmötet insprängda årsmötet och den andra efter årsmötet för att fira alternativt sörja.

Twaang har vid flera tillfällen provat whisky från den oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail och på den punkten finns egentligen inget att tillägga. Elgin firman levererar inga halvmesyrer, bara förstklassig whisky och så även denna gång. Tre gudabenådade malter provades och är det något som skall sörjas efter genomfört årsmöte är det faktumet att eftervärlden nu saknar en pava Glenugie 1970. Pavan öppnades med viss vemod och tömdes till sista droppen, smaskens.

Glenugie 1970 -2010 , pris 1720 kr
Först ut till provning var den nu framlidne Rare Malten Glenugie, destillerad 1970 och buteljerad 2010. Buteljen inköpt på whiskymässan ombord på Cinderella till det facila priset av 1720 Sek. BILLIGT, Twaang är annars van att betala 12 850 Sek för en 40-åring, skepp ohoj.

Glenugie var det östligaste destilleriet i skottland och grundlades 1831 i hamnstaden Peterhead. Destilleriet lags ned och rivs för skotsk whisky nödens år 1983. Idag finns inga rester kvar av destilleriet, allt som finns kvar är ett begränsat parti pavor som med Twaangs hjälp raskt närmar sig den magiska gränsen ”när det är slut är det slut”.

Miltonduff 1996 – 2007, pris 696 kr
Kvällens prov numro två var en spännande Miltonduff hämtad från Gordon & MacPhails serie Cask Strenght. Provet destillerat vid speysidedestilleriet Miltonduff 1996, buteljerad 2007 och lagrad på Refill Sherry Butts med en alkoholstyrka av 60,9% till priset av 696 kr.

I destilleriet Miltonduff har det också producerats annan whisky. 1964 installerades ett par Lomondpannori vilka det fram till 1981 producerades en tyngre whisky som kallades Mosstowie. Att produktionen av Mosstowie upphörde orsakades av den komplicerade pannfunktionen samt att destilleriets egen produkt, Miltonduff, efterfrågades allt mer.
Miltonduff Distillery producerar huvudsakligen maltwhisky till storsäljare Ballantines Blend. De få flaskor som släppts som single malt buteljeras av Gordon & MacPhail.

Mortlach 21Y, pris 749 kr
Så kvällens prov numro tre, även den hämtad från Gordon & MacPhail och serien ”Distillery Labels”, speysidewhiskyn Mortlach 21Y till priset av 749 kr.

Mortlach som grundades av James Findlater och Alexander Gordon 1823 blev det första av sju destillerier med licens i whiskyepicentret Dufftown. Mortlach tidiga historia är turbulent då anläggningen tjänstgjort både som kyrka och ölbryggeri.

Mortlach är unik på så vis att den är, liksom Springbank, destillerad två och en halv gång. Om man ser till processen kan det enklast beskrivas som hälften av spriten destilleras två gånger medan den andra hälften destilleras tre gånger

Koncentrat
Vid ett läge där all tre prov betingade att likalydandes värde ansågs, hårfint, prov numro ett vara att föredra. Vidare meddelade spritkassören med nykter stämma att en pava av vardera tre sorter är ett MÅSTE för vilket whiskyskåp som helst.

Text/Foto: Anders Hallberg

Whiskyårets första provning gick under namnet Blandat, Blandad Malt och Malt där fyra sorter skulle provas. En del i provningen var att bena ut begrepp som vatted malt, pure malt och blended malt.
The Scotch Whisky Association försöker fasa ut termer som pure malt och vatted malt till förmån för termen blended malt. Detta för att undvika missbruk och missförstånd samt att stärka termen Single Malt och Scotch Whisky. Faktum är att det mesta kring Scotch Whisky regleras i lag där det bl a innebär att en skottsk whisky endast kan tillhöra någon av följande fem kategorier: Single Malt Scotch Whisky, Single Grain Scotch Whisky, Blended Scotch Whisky, Blended Malt Scotch Whisky och Blended Grain Scotch Whisky. Dessutom måste det tydligt framgå av flaskans etikett vilken av dessa kategorier whisky tillhör.
Kvällens första prov var en dold provning där gröna bandet stod på spel och där det till sist visade att ingen för kvällen benade ut gåtan. Det dolda provet visade sig vara Folke Anderssons nya skapelse, The Latitude 55° följt av Lochranza 10Y, Glencoe 8y och Big Peat i namn ordning.

The Latitude 55° (Nr 20414, pris 229 Kr)
Målsättningen med The Latitude 55° har varit att kunna erbjuda en högkvalitativ skotsk blended whisky anpassad till den svenska marknaden. Mannen bakom The Latitude 55° är för Twaang den bekante Folke Andersson. För Twaang,s medlemmar behöver han inte någon närmare presentation, Folke har besökt vår klubb vid några tillfällen samt att vi haft nöjet att besöka honom i Vin&Sprit,s lokaler.
Precis som annan skotsk blended whisky har The Latitude 55° framställts genom en blandning av maltwhisky och sädeswhisky. En del av det maltinnehållet kommer från Islay där rökig whisky dominerar och bidrar med en lätt ton av rökighet i doft och smak. Fatlagringen har skett på sherryfat som rundar av whiskyn samt ger fruktighet och en angenäm sötma.
Att Folke har järnkoll på svenska whiskykonsumeter bevisas med The Latitude 55°. I epitetet pris prestanda torde Latituden vara svårslagen. Nu är det upp till konsumenterna att hitta fram till Systenbolagets Latitudhylla, det är ett bra val. Finns det något risktagande i detta projekt så skall det möjligen vara den miljövänliga PET-flaskan men vem gillar inte en okrossbar och lätt butelj.

Lochranza 10 Y (Nr 82853, pris 765 kr)
Kvällens andra prov var en ”Single Malt Distilled at Lochranza Distillery” och tappad på flaska av den oberoende buteljeraren The Clydesdale. Destilleriet Arran, verksamt på ön Arran, har förlagt sitt destilleri just till orten Lochranza på ön. Detta föranleder en att tro att denna whisky är producerad av Arran Destillery. Flaskan var nr 1 av 484 där whiskyn lagrats på sherryfat och tappats på flaska vid en alkoholstyrka av 55,5%.
En mycket trevlig whisky där många av våra ”bedömningsben” blir stora och avrundas med en lagom framskjutande ton av sherry.

Glencoe 8 Years (Nr 83605, pris 598 kr)
Tredje provet, Glencoe 8Y som är en blended malt som göra av Ben Nevis Destillery, alltså blandad av två eller flera single malts. Denna whisky lanserades redan i slutet av 1960-talet av Rory McDonald, en direkt ättling till Long John McDonald, grundare av Ben Nevis destilleri 1825.
Glencoe är en berömd dal i Skottland där den ökända massakern av Clan Macdonalds skedde den 13:e februari 1692. Massakern utfördes av the Campbells på uppdrag av kungen.
Trots den höga alkoholstyrkan, 58%, är denna whisky mycket passionerade whisky innehållande massor av spannmål, fruktighet och krydda.

Big Peat (Nr 10351, pris 469 kr)
Sist ut för kvällen var åter en blended malt, nu tilltalandes Big Peat. Detta rör sig alltså om en blandning av single malts från Ardbeg, Caol Ila, Bowmore och Port Ellen. Namnet Big Peat talar sitt tydliga språk, denna whisky är till bredden fylld med rök och åter rök. Till whisky av detta slag finns det inga halvmesyrer, antingen älskas den eller så hatas den.
Är du av första slaget, här har du en utomordentligt mumsig whisky med omisskännliga, superkraftiga toner av brinnande pelletssilo. Om du till äventyrs inte vet hur en brinnade pelletssilo luktar, fråga vilken härnösandsbo som helst.

Postludium
Fyra, var och en på sitt sett, utomordentligt trevliga whiskys provades. I epitetet ”kvällens whisky” blev det dött lopp mellan The Latitude 55° och Lochranza 10Y med Glencoe 8Y en knapp hästlängd där bakom, alltså knallhårt ända in i kaklet. Inkluderas variabeln priset så måste det sägas att The Latitude 55° tog en promenadseger. Till kvällens provning hade två före detta rökdykare anslutet vilka ansåg att Big Peat är den mustigaste och bästa whiskyn som provats på länge.

Text/Foto: Anders Hallberg