Dagens provning var dold. Det var en kollektionsprovning med tre sorter och efter provet ville spritkassören att vi skulle tala om vilken typ av whisky det var och vad destilleriet heter. De tre proven varierade i färg och smak och styrka. De två sista var mycket starka saker och med en tydlig doft av aceton. Ingen av dem kändes direkt angenäm. Det tredje provet hade inledningsvis en elak smak, men allteftersom nivån i glasen sjönk så smakade den trots allt lite bättre.

Ingen hade direkt någon bra idé om vad det kunde vara för något vi provat. Efter en vandring runt större delen av jordklotet hängde frågan fortfarande i luften. Att det var fråga om maltwhisky stod dock klart.  Spritkassören berättade att destilleriet startade 1995, att det öppnade igen 2003 efter att ha varit stängt i två år när ett kompisgäng köpte det. Idag finns två heltidsanställda som sköter produktionen. Fortfarande kunde ingen pricka in destilleriet, så spritkassören var tvungen att avslöja att Gröna Bandet inte behövde delas ut denna gång, då det handlade om produkter från Sullivans Cove från Tasmanien utanför Australien.

De tre proven bestod av:

Sullivans Cove Bourbon & Port Oak där whiskyn lagrats lika lång tid på varje fattyp. Ålder var ej angiven. Styrka 40% och till ett pris av 695 kronor.

Sullivans Cove Bourbon Maturation, flaska 95/211 och fat HH0252 med en alkoholstyrka av 60%, utan åldersbestämning och med ett pris av 799 kronor.

Det tredje provet bestod av Sullivans Cove Port Maturation, flaska 138/427 och fat HH0548. Även denna hade en styrka av 60%, saknade angiven ålder och med priset 799 kronor.

Det torde väl inte bli någon rusning till inköpsstället, men det kunde konstateras att det var en annorlunda och spännande erfarenhet att få prova en maltwhisky från Tasmanien. För intresserade kan ytterligare upplysningar inhämtas frånwww.tasmaniadistillery.com.

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Via ett bildspel på väggteven introducerade spritkassören destilleriet Glenmorangie i norra högländerna. Glenmorangie är bl.a. känt för att ha de högsta pannor som finns och de mäter inte mindre än 5,14 meter. Höjden innebär att när de efter 20-talet år måste bytas så kräver detta att taket måste lyftas bort. Ursprunget till dessa speciella små klotrunda pannor var ginpannor. Glenmorangie var det första destilleri som använde sig utav ånguppvärmning under destilleringen. Det kan även nämnas att destilleriet var först ut med att lagra på bourbonfat, att de har en egen ekskog i Missouri i USA, att de var först ut med olika fatlagringar och att de ytterst sällan säljer sin malt till oberoende buteljerare och ej heller så gärna vill att den blandas med grainwhisky.

TWAANG har tidigare haft temaprovningar med Glenmorangie. År 2000 provades förutom den vanliga 10-åringen även deras lika gamla port-, madeira- och sherrywood finish. En serie som togs fram 1996. I maj 2006 hade vi besök avBrand Ambassador Christina Nordlöf och provade tillsammans med henne ett antal olika Glenmorangie.

En ny serie med fatavslutningar som introducerades år 2007 skulle nu upp till bevis i en öppen provning. De tre proverna hade samtliga en styrka av 46%. Ingen ålder fanns angiven, men enligt Glenmorangies hemsida har de legat minst 10 år på bourbonfat innan slutlagringen. De provade voro:

The Lasanta som slutlagrats på Olorosofat. Lasanta är gaeliska för värme och passion. Pris 499 kronor.

The Nectar D`Or  som betyder guld var slutlagrad på sauternesfat. Pris 539 kronor.

The Quinta Ruban, där Quinta betyder vinegendomar i Portugal och Ruban är gaeliska för rubin, var slutlagrad på portvinsfat. Pris 519 kronor.

Efter genomförd provning gick diskussionens vågor relativt höga. Vad är egentligen en slutlagring? Är det bättre än originalet? Är det ett sätt att få ut mera pengar? Är det ett försök att locka nya kunder? Oavsett skälen var det nog mötets mening, liksom vid tidigare slutlagringsprovningar, att det är få whiskies som vinner på slutlagring och att ”ren” maltwhisky är att föredra såväl smak- som prismässigt.

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Dagens provtema var lucktäppning, dvs. att prova whisky som ej finns protokollförda på vår provningssida på internet och således täppa till luckor.

Innan detta så presenterade spritkassören det nya vackra Gröna Bandet i form av en kokard med Twaangs logga. Det Gröna Bandet har funnits i åtminstone två tidigare upplagor. Oavsett antalet så har det varit försvunnet i flera år. Reglerna är dock desamma. Den som under en blind provning prickar in rätt whisky, är i närheten, säger något allmänt klokt eller något likvärdigt erhåller det Gröna Bandet, som med stolthet må bäras till nästkommande dolda provning.

På det vidtog just en blindprovning av en whisky som vi provat tidigare detta år. Efter diverse funderande och gissande efter det att protokollet var ifyllt kunde det Gröna Bandet få en bärare, då våravslutningen på Lungön prickades in och då kunde det inte vara något annat än Edradour.

Så till lucktäppningen. Denna bestod av trenne sorter från två oberoende buteljerare.

Signatory Highland Malt Inchmurrin som destilleras av Loch Lomond Destillery, som i sina Lomondpannor framställer sju olika malter. Förutom Inchmurrin finns även Old Rhosdhu. Resten går till blandningsindustrin. Inchmurrin är döpt efter den största ön i sjön Lomond. Whiskyn var 17 år gammal, lagrad på Oaks Hogshead och styrkan angavs till 43%. Whiskyn destillerades den 23 mars 1989, lagrades på fat 350 och buteljerades den 5 februari 2007 på den 37:e buteljen av sammanlagt 308. Priset var 460 kronor.

Prov nummer två kom också det från Signatory och bestod av Lowlandswhiskyn Littlemill, 16 år. Destilleriet som låg i byn Bowling är nedlagt och rivet. Ägarna byggde 1965 destilleriet Loch Lomond. Littlemill var lagrat på Hogsheadfat. Enligt uppgifter från buteljen så var den destillerade den 15 oktober 1990, buteljerad den 14 februari 2007 och kom från faten med numren 2994 och 95. Buteljen var nummer 375 av 654. Styrkan var 43% och priset 449 kronor.

Det tredje provet kom från Cadenhead och bestod av Ben Nevis 16 år. Ben Nevis ägs sedan 1989 av japanska Nikka. Ben Nevis huvudsakliga produktion går idag till Japan, men den är också omtyckt av blandningsindustrin. Uppgifterna på buteljen var något sparsammare, men det framgick att den var lagrad på Bourbonfat, hade destillerats 1990 och buteljerats i maj 2007. Antalet buteljer angavs till 720 och priset uppgick till 625 kronor.

Stjärnorna i provprotokollen var denna gång svåra att få till. Det var inga lätta sorter att karaktärisera. Ben Nevis kunde möjligen uppfattas som kvällens vinnare, men alla var mycket trevliga bekantskaper.

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Provningen var denna kväll öppen och bestod av följande fyra prov:

The Famous Grouse Port Wood finish, 40%, 299 kronor, The Famous Grouse Port Wood Finish har slutlagrats på portvinsfat från regionen Douro i Portugal.

The Famous Grouse Malt 12 yo, 40%, 334 kronor, en till 100% blended malt, där en stor andel av malten enligt spritkassören skulle kunna vara Glenturrent med tanke på att deras besökscenter heter The Famous Grouse Experience, men även The Macallan och Highland Park ingår.

The Famous Grouse Malt 18 yo, 43%, 499 kronor. Även denna är en 100% blended malt med inslag av The Macallan och Highland Park.

Tomatin, 12 yo, single malt whisky, 40%, 295 kronor.

Tomatin är det destilleri i Skottland som har den största produktionen och där huvuddelen går till blandningsindustrin. Endast en liten del saluförs som single malt. Tomatin var det första destilleriet i Skottland som kom att ägas av japaner.

Vid provningen av Tomatin uppstod en tidvis mycket livlig diskussion vad Tomatin var för något och om det var värt att spendera 295 kronor på en single malt som inte stack ut åt något håll. Den var inte dålig, men den saknade karaktär. Åsikterna var som vanligt delade.

Kvällens bästa whisky var utan någon större tvekan 18- åringen från The Famous Grouse.

För mer läsning
www.famousgrouse.com
www.tomatin.com

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Inte mindre än 70 personer befann sig i spänd förväntan på restaurang Hamnkrogen när tjänsteförrättande ordförande Lennart Helsing hälsade medlemmar, gäster till medlemmarna, gäster som agenten för Vin&Sprit bjudit in och särskilt Iain McCallum välkomna till kvällens Bowmoreprovning.

Lennart gav även en kort information om TWAANG innan ordet överlämnades till master blender Iain McCallum

Iain inledde med att berätta att han inledde sin hittillsvarande 16-åriga bana på Morrison Bowmore som kemist.

Bowmore etablerades 1779 och är det äldsta destilleriet på Islay. Det är det näst äldsta i Skottland efter Glenturrent även om diskussioner och forskning pågår beträffande detta.

Till Morrison Bowmore hör även låglandswhiskyn Auchentoshan samt Glen Garioch från östra Högländerna. År 1994 tog Suntory över ägandeskapet, vilket Iain såg som positivt med tanke på japanernas blandning av högteknologi och traditioner och som nu kan appliceras på whiskyframställningen.

Iain fortsatte med att berätta om de hantverksmetoder som präglar framställningen av Bowmore, där det som kuriosum må nämnas att vissa lagringsutrymmen ligger under havsytans nivå i samband flod.

Vissa anekdoter om hur destilleripersonalen tidigare hade rätt att under flera tillfällen per dag erhålla en large dram förmedlades även.

Han framhöll även att det skulle var roligt att prova whisky och att det inte skulle omgärdas av märkvärdigheter. Hur man drack sin whisky måste vara vars och ens ensak även om det skulle handla om att blanda den med Coca-Cola. Han förmedlade även en ny innebörd av förkortningen SMS = Single Malt Snobbery.

Ian framhöll också att passionen för whisky är störst i Sverige och Japan, ej i Skottland som man skulle kunna tro.

Så till själva provsmakningen. Framför oss på bordet fanns fem olika Bowmore;

Bowmore 12 år – lagrad på Bourbonfat

Bowmore darkest 15 år, lagrad 12 år på Bourbonfat och tre år på Olorosofat

Bowmore 18 år som tagits fram för att ersätta den tidigare 17-åringen, lagrad på såväl Bourbon- som sherryfat

Bowmore 16 år, cask strength 51,8%

Bowmore 25 år

Dessa provades i ordningen 1,2,3,5 och 4. Sedvanligt sniffande, gnuggande med händerna efter att ha skakat upp glaset mot handen och därpå sniffande, avsmakning där man enligt Iain först kände smärta pga alkoholhalten, avsmakning efter vattenspädning, jämförelser hur smaken drabbar tungan utifrån först sött och sedan salt, surt och bittert (det sistnämnda var nog ingen som kände!) och hur de olika sorterna då kändes, samt hur den intensiva röken mattades med stigande ålder och hur andra smaker då trädde fram.

Iain kunde efter genomfört prov konstatera att hans förutsägelse om att det vid första provet var väldigt tyst, vid det andra vidtog diskussioner och att vikingarna efter prov fem dansade på borden kunde besannas med undantag för dansen.

Iain avtackades med klubbens standar och med tanke på de tack han i övrigt fick av deltagarna när de lämnade lokaliteterna torde det med all sannolikhet varit en lyckad provkväll.

[Show slideshow]

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Provningen denna gång var en fortsättning på den Flora&Fauna provning som avhölls i mars och som finns redovisade under rubriken Doldisar från Speyside. Tre buteljer i denna serie provades helt öppet, varpå ett fjärde dolt prov sattes under luppen.
Teaninich 10, år norra Highland (449 kr

Teaninich grundades 1817 av kaptenen Hugh Munro vid floden Alness i norra högländerna. I området fanns en omfattande illegal produktion som i sin tur ledde till brist att korn och risk för hungersnöd. De styrande i regionen uppmanade godsägare att starta legala destillerier för att få kontroll över kornåtgången. Teaninich Distillery grundades och flertalet illegala destillerier i trakten gick i konkurs. Skattelättnaderna för legala destillerier gjorde också att Teaninich snabbt kunde expandera och på 15 år hade produktionen ökad markant. I slutet av 1800-talet kunde produktionen uppskattas till cirka 300.000 liter. Scottish Malt Distillers förvärvade år 1933 destilleriet och det köptes senare av United Distillers, som idag ingår i Diageo Ltd. Destilleriet stängde år 1939 på grund av de begränsningar som lades på korn under krigsåren. Teaninich startade igen år 1946, men med endast två av fyra pannor i drift.

Destilleriet renoveras och moderniserades 1962 vilket innebar att ångmaskin, direkteldning av pannor och vattenhjul försvann och elektricitet och interna ångrör gjorde sitt intåg. Efterfrågan på whiskyn ökade och en helt ny destilleringsanläggning med sex pannor installerades 1970. Mellan 1985 och 1991 låg destilleriet i malpåse. Kapacitet fanns för att köra tolv pannor, men endast de sex nya användess aktivt.

Den första officiella buteljeringen i Flora & Faunas serie, en uppskattad 10-åring lanserades 1992. Etiketten pryds av en den lilla valen tumlare som är destilleriets symbol. Det finns även en exklusivare 23-årig utgåva i serien Rare Malts. Den största delen av whiskyn hamnar dock i olika blended whiskies.

Vattnet tas från Dairywell Springs. Kornet kommer från Diageos mältningsanläggning Muir of Ord några mil söder om destilleriet och är orökt. Mäskkaret är i gjutjärn och tar 12 ton men körs bara på en tredjedel. Destilleriet har åtta jäskar i trä som vardera rymmer 60.000 liter. Tre mäskpannor och tre spritpannor är i drift. Mäskpannorna rymmer 16.500 liter och spritpannorna 16.000 liter. Samtliga pannor är av boiling ball modell, intern uppvärmda med ångrör och har breda korta halsar. Råspriten lagras på använda bourbon och sherryfat. Produktionen uppgår till tre miljoner liter per år.

Linkwood 12 år, Speyside (459kr)

Linkwood grundades 1821 av Peter Brown. Destilleriet ligger vackert några kilometer söder om Elgin invid källan Linkwood Burn. Namnet Linkwood härstammar från familjen Browns gård Linkwood House. Peters son drev energiskt destilleriet efter faders bortgång och genomförde också en omfattande utbyggnad samt marknadsförde whiskyn aktivt. Vid sekelskiftet drevs företaget av Innes Cameron som inriktade sig på blandningsindustrin. Efter 30 år såldes destilleriet vidare till Scottish Malt Distillers.

Destilleriet stängdes i likhet med många andra under andra världskriget, men kom snabbt igång under Roderick Mackenzies styre. Denne visste inte riktigt hur whiskyn fick sin särpräglade smak och valde därför att inte ändra något. Det finns bl.a. skrönor om spindelnät som inte fick röras. Destilleriet byggdes ut och renoverades såväl 1967 som 1971. Den senare utbyggnaden ökade produktionskapaciteten avsevärt då man installerade ytterliggare fyra kopparpannor, från två till sex. Linkwood var stängt under åren 1985-1990.

Linkwood ägs idag av Diageo som förutom en 12-åring i Flora & Fauna serien även producerar en äldre Rare Malt Cask Strength. Flertalet oberoende buteljerare ger idag ut Linkwood i olika åldrar och whiskyn blir allt populärare bland whiskykännarna. Huvuddelen av produktionen går till blandindustrin och endast någon procent av produktionen letar sig ut som single malt.

Linkwood tar sitt vatten från källor kring Loch Milbuies. Det är mjukt och runt. Kornet köps in från något av Diageos centrala mälteriet och är lättrökt. Destilleriet har nu sex kopparpannor varav fyra är i ständig produktion. Whiskyn lagras vanligen i använda sherry- och bourbonfat.

Blair Athol 12 år, Södra Highland (419 kr)

Blair Athol Distillery ligger inte i byn Blair Atholl (obs två l) utan flera kilometer söderut centralt i byn Pitlochry.

Destilleriet uppfördes 1825 och togs i drift 1826 under ledning av John Roberson. Vissa hävdar att destilleriet grundades redan i slutet av 1700-talet, men dokumentationen kring detta är tämligen osäker. Elizabeth Conacher tog 1860 över driften och drev det i 22 år innan hon sålde

det till P. McKenzie & Co som ökade produktionen.

Destilleriet lades 1932 i malpåse på grund av finansiella svårigheter. Arthur Bell & Sons Ltd köpte 1933 Blair Athol och Dufftown. Produktionen sattes dock inte igång förrän 1949 då man hade renoverat, byggt om samt utökat kapaciteten. UDV (Diageo) köpte 1985 Blair Athol.

Vattenkällan är Allt Dour (utterfloden) som rinner precis bredvid destilleriet. Det lättrökta kornet kommer från Diageos centrala anläggningar och som de krossas till gröpe i en klassisk porteuskvarn. På grund av att det ej finns lagringsmöjligheter på området, levereras kornet två gånger dagligen.. Sedan 1973 har Blair Athol fyra kopparpannor med rak hals.

Whisky som säljs som single malt lagras i destilleriets egna lagerhus i american barrels och sherry hogsheads. Den whisky som ska ingå i blended whisky lagras på andra platser. Buteljering sker i Leven och Glasgow.

Blair Athol ingår sedan 1949 i Bells blended och det mesta som produceras används i just den whiskyblandningen.

The Black Grouse (299 kr, 30 kr dyrare än The Famous Grouse)

The Black Grouse är en ny produkt från Highland Distillers. I Sverige är Islaywhisky mycket populär och svenskarna har en mångårig förkärlek för den rökiga karaktären på whisky från den skotska övärlden. Inte mindre än 30 % av all maltwhisky som säljs på Systembolaget är Islaywhisky. I och med den nya The Black Grouse kommer den svenska marknaden för rökig whisky att få en ny favorit!.

Svenskarna har nu äntligen fått sin egen whisky, The Black Grouse, en släkting till skottarnas favoritwhisky The Famous Grouse. The Black Grouse är en whisky framtagen för den svenska marknaden utifrån våra smakpreferenser. Den är lika aromatisk som The Famous Grouse men är en något rökig blend med betydligt tuffare karaktär och krydda och den bär tydliga spår av Islaywhisky. The Black Grouse finns på alla Systembolag från och med den 2 april.

Helen Potter, Innovation and Development Manager, The Famous Grouse, säger:
– Vi tar väldigt sällan fram whisky som vänder sig mot ett specifikt land så arbetet med The Black Grouse har varit spännande. Allt grundar sig i att The Famous Grouse har varit svenskarnas favoritblend i över fem år nu. För två år sedan reste jag därför till Sverige för att sätta mig in i den svenska whiskykulturen och undersöka vilken typ av whisky som svensken själv vill ha. Resultatet ser vi i The Black Grouse.

Enligt Systembolaget kan whiskyn karaktäriseras enligt följande

Färg Mörk bärnsten.
Doft Stor, nyanserad, rökig doft med inslag av malt, jod och ljunghonung.
Smak Balanserad, smakrik, rökig whisky, inslag av malt, halm och tjärpastiller.

I den blindprovning som ägde rum på vårt medlemsmöte i maj fick Black Grouse stora lovord.

Alla var övertygade om att det var en malt antingen från Japan eller västra Highland alternativt Islay och som var dyrare än de tre föregående proven. En mycket bra blend där smaken av grain i det närmaste inte kunde förnimmas.

En eminent provning och där Blair Athol och The Black Grouse ansågs vara de bästa under kvällen.

Text: Anders Hallberg & Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Temat för dagens provning var Springbank. Springbank är ett de få kvarvarande destillerierna på halvön Kintyre. Under 1800-talet fanns fler än 30 destillerier och regionen var då den näst största efter Highland. Åren mellan första världskriget och depressionen på 1930-talet försvann alla utom två; Glen Scotia och Springbank. Nu har det gamla Glengyle destilleriet öppnat igen under Springbanks ledning. Den whisky som produceras kommer att heta Kilkerran och inte Glengyle på grund av att rättigheterna till detta namn är i annan ägo.

Springbank är det äldsta oberoende familjeägda destilleriet i Skottland. Det startade 1828 på den plats där Archibald Mitchells olagliga destilleri fanns. Idag sköts anläggningen av Archibalds anförvant i fjärde ledet Hedley G. Wright. Springbank har behållit de gamla hantverksmässiga traditionerna. Allt från mältningen till buteljeringen sker vid distilleriet, och många av de metoder som används är mera traditionsenliga än vid många andra destillerier, exempelvis vänds malten under mältningen om helt för hand. Springbanks produkter varken färgas eller kylfiltreras. Arbetsstyrkan uppgår till ett 30-tal.

Vad som också är unikt med Springbank är att destilleriet producerar tre helt olika malter; Springbank, Longrow och Hazelburn och där tre helt olika produktionsmetoder används. Även en blended whisky produceras; Campbeltown Loch som finns i olika åldrar och med varierande andel malt, Mitchells, Edinburgh Festival 15 year old blend och Mull of Kintyre Music Festival Blend som togs fram i en begränsad upplaga om 400 buteljer till festivalen år 2006.

Provningen omfattade följande sorter:

Springbank 10 år, 46%, lagrad på såväl bourbon- som sherryfat. Whiskyn är destillerad 2½ gång. Springbank finns i Systembolagets ordinarie sortiment till fyndpriset 439 kronor.

Longrow, 10 år. 46%, också lagrad på både bourbon- och sherryfat. Destillerad 2 gånger. Rökig. Pris 675 kronor.

Hazelburn, 8 år, 46%, samma lagring som de föregående. Framställd av orökt malt. Destillerad tre gånger. Kostar 528 kronor.

Springbank Marsala Expression, 9 år, 58%, lagrad sju år på bourbonfat och två år på marsala fat. Pris 695 kronor.

Marsalavinet skapades i slutet av 1700-talet av engelsmän, som hällde druvsprit i det lokala vinet för att det skulle tåla de långa sjöresorna till Storbritannien. Numera framställs marsala genom tillsats av sprit och/eller koncentrerad druvmust i vin. Vinet är uppkallat efter hamnstaden Marsala i provinsen Trapani på västra Sicilien.

Vad tyckte då stämman? Den vanliga Springbank är en stor whisky. Punkt. Slut. Longrow är också en stor whisky, mycket stor med en unik intensitet och eftersmak som kommer och går. Hazelburn blev i denna omgivning inte särskilt uppmärksammad på grund av sin låglandskaraktär och i Springbank Marsala Expression slog Marsalan igenom allt för mycket. Springbank och Longrow blev vinnare rent smakmässigt. Springbank blev dock en klar vinnare med utgångspunkt från kvalitet och pris.

Per Ellsberger har i sin bok sagt bland annat följande: ”Springbank är en klassisk maltwhisky som bär på ett värdefullt arv från forna tider. Whiskyn har en sällsam komplexitet och oefterhärmlig genuitet – helt enkelt buteljerad kulturhistoria.”

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Gourmand World Cook Book Award avgjordes i början av april i Peking. Tävlingen omfattade nästan alla världens utgåvor av böcker om mat och drycker, utgivna under 2006. Över 6 000 böcker från mer än 60 länder deltog. I kategorin Best Spirit Book in the World 2006, vann Ulf Buxruds whiskybok Rare Malts. Boken var kvalificerad genom att tidigare ha vunnit den engelskspråkiga deltävlingen Best Spirit Book in English 2006. Förra året vann Michael Jackson med sin Whisky, The Definitive World Guide samma klass.

Ulf Buxrud debuterade som författare i höstas med den nu prisbelönta boken Rare Malts. Den är skriven på engelska eftersom han trodde att ämnet var för smalt för den svenska bokmarknaden.

Om själva tävlingen berättar Ulf att den var upplagd som en Oscarsgala. De fyra dagarna som föregick prisceremonin tillbringades med föreläsningar, organiserad sightseeing, allmänt ’socializing’, cocktailstunder och matorgier. Det blir inte mer kinamat för mig det närmaste året, säger Ulf, varken med eller utan marinerad katt. Själva ceremonin med alla showinslag tog tre timmar, följd av en storslagen bankett.

Nu planerar Ulf att skriva en bok om japansk whisky!

Besök gärna Ulfs sidor om whisky på www.buxrud.se/whisky.htm

Spritkassören presenterade tre malter ur serien Flora&Fauna från Diageos. Samtliga använder orökt malt som köps från Burghead Maltings. De Speysidemalter som skulle provas var Mannochmore, 43%, 12 år, 459 kronor, Strathmill, med samma procent,  ålder och pris samt Auchroisk, även den 43%, men två år yngre och 20 kronor billigare.

Flora&Fauna serien gavs ut i början av 1990-talet av United distillers som sedan uppgick I Diageo. De flesta buteljeringarna gavs ut mellan 1991-94. Det har funnits totalt  26 olika whiskies, med en alkoholstyrka av 43 %;

Aberfeldy 15 år, Auchroisk 10 år, Aultmore 12 år, Balmenach 12 år,
Benrinnes 15 år, Bladnoch 10 år, Blair Athol 12, Caol Ila 15 år,
Clynelish 14 år, Craigellachie 14 år, Dailuaine 16 år, Dufftown 15 år,
Glendullan 12 år, Gleossie 10 år, Glen Elgin 12 år, Glen Spey 12 år,
Inchgower 14 år, Linkwood 12 år, Mannochmore 12 år, Mortlach 16 år,
Pityvaich 12 år, Rosebank 12 år, Royal Brackla 10 år, Speyburn 12 år,
Strathmill 12 år och Teaninich 10 år,

samt nio cask strength som introducerades mellan åren 1997-98;
Aberfeldy 62,0%, Aultmore 58,8%, Blair Athol, okänd fatstyrka
Caol Ila 63,8%, Dailuaine 63%, Rosebank 63,9%, Linkwood 59,8%,
Mortlach 63,1% och Clynelish 57,7%.
Mannochmore distillery startade så sent som 1971 av John Haig & Co och ligger i Elgin. Syftet från början var att enbart producera maltwhisky till Haigs blended sorter, men nu finns även en del single malt buteljeringar. 1985 stängdes destilleriet fram till 1989 och 1992 kom deras första single malt ut på marknaden. 1996 lanserade de Loch Dhu, som på gaeliska betyder svart sjö.

Glenlossie som ligger strax bredvid och har samma ägare, sköts av samma personal och har samma vattenkälla. Så när Glenlossie är i drift är Mannochmore stängt och vice versa. Vattenkällan är Bardon Burns. Deras korn kommer från Burghead Maltings och är ej rökt. Mäskaret rymmer 11 ton och är 6,5 meter i diameter. De har åtta jäskar som vardera tar 54.000 liter. Jäsningen tar ca 65 timmar. De har tre stycken mäskpannnor som rymmer 14.400 liter samt tre stycken spritpannor på 17.000 liter.

Strathmill distillery grundades i före detta kvarnbyggnader 1891 men destilleriet hette från början Glenisla-Glenlivet, då det ligger vid floden Isla. Kvarnområdet uppfördes 1823 och ligger i staden Keith, vissa källor hävdar att man före 1823 hade flera olagliga destillerier på området. Strathmill uttalas Straaf-mill och betyder kvarnen i dalgången. Som så många andra destillerier som startade vid slutet av 1800-talet var det på grund av den ökade behovet av maltwhisky till blendedindustrin. Redan 1895 såldes destilleriet till W&A Gilbey (ginbolaget). De passade på att byta namn till Strathmill för att knyta an till platsens historia (mill=kvarn). 1909 kom Strathmill för första gången ut som single malt, en femåring som kostade 15 pence. Det skulle dröja ända till 1993 innan den kom ut som single malt igen. 1962 uppgick W&A Gilbey i det som idag är Diageo. 1968 dubblades kapaciteten och antalet pannor utökades från två till fyra. Idag finns en officiell buteljering av Strathmill som ingår i Diageos serie Flora & Fauna.

De tar sitt vatten från lokala källor. Maltet som det använder är orökt och köps från Burghead maltings. Deras mäskkar är på nio ton och har en diameter på 6,5 meter. Jäskaren är i rostfritt stål och rymmer 44.000 liter. Totalt har de fyra kopparpannor, två mäskpannor på 11.000 liter samt två spritpannorna på 6.700 liter. Kylvatten tar de från floden Isla. De har sex lagerhus på området och årsproduktionen ligger på 2,5 miljoner liter. Strathmill ingår i blendedsorterna J&B och Dunhill.

Auchroisk uttalas aw-thrusk och betyder på gaeliska ’ford of the red stream- vadstället vid den röda bäcken’. Auchroisk distillery startade 1974. Men redan 1970 hade IDV köpt marken för att uppföra ett destilleri. Legenden säger att det var en gammal tant som guidade ägarna till Dories Well som hon hade sett som barn. 1986 buteljerades Auchroisk som single malt för första gången och under namnet Singleton, då Auchroisk ansågs vara för svårt att uttala. 1992 vinner de guld på internation sprits award. 2001 släpps en 10-årig single malt under namnet Auchroisk i Flora & Fauna serien. Det mesta av det som produceras går till J&B blended whisky.

Vattnet kommer från Dories Well och kylvattnet från Mulben Burn, en biflod till Spey. Kornet kommer från Burghead maltings och är orökt. Om du besöker destilleriet så har de en restaurerad ångmaskin från Strathmill i entren. De använder dock en tysk Buhler Miag till malningen. Deras mäskar är av rostfritt stål och tar 11,5 ton. De åtta jäskaren är av rostfritt stål och rymmer vardera 51.000 liter. De jäser i ca 44 timmar. De har åtta pannor av lanternmodell, fyra mäskpannor på 12.700 liter samt fyra spritpannor på 7.900 liter. Deras lagerhus kan ta hela 265.000 tunnor, ca 42.000.000 liter. De förvarar även whisky från andra destillerier.

Källa: www.whiskyguiden.se

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg