Dagens provtema var rök, rök, rök. Rökig whisky är mycket populärt i Sverige och det har gått så långt att Lagavulin har blivit en bristvara. För att tillgodose efterfrågan har Systembolaget gjort en särskild upphandling av Caol Ila. Vi får i sammanhanget sända ett särskilt tack till blandningsindustrin för att det idag finns malt i allmänhet och rökig dito i synnerhet att tillgå på marknaden.

Tvenne prov delades ut. Det första var Adbeg Uigeadail, vilket skulle betyda vattnet tas från Ardbegs vattenkälla som har namnet Loch Uigeadail. Det är dock tveksamt om vattnet var från denna källa, då whisky omfattas av EU:s regler om livsmedelsframställning där ytvattentäkter inte äro tillåtna. Ardbeg fick 1975 nya ägare. Den rökiga whiskyn var svår att sälja och konceptet ändrades. Det är därför ett stalltips att försöka få tag på en Ardbeg som är destillerad före detta är. Dyrt – men gott. År 1996 såldes destilleriet och de nya ägarna gör idag sitt bästa för att återgå till det gamla konceptet och Ardbeg är idag den rökigaste whiskyn. Malten håller 50 ppm. Malten köps från Port Ellens mälteri, som för övrigt tillhandahåller malt till samtliga destillerier på Islay. Dagens prov var en cask strength på 54,2% och åldern var sannolikt 11 år. Kostnaden för en helbutelj uppgår till 569 kronor.

Det andra provet innehöll Caol Ila med en cask strength på 55% till en kostnad av 498 kronor. Ingen ålder fanns angiven. Caol Ila genomgick en totalrenovering mellan 1970 och 1974, då allt utom lagerhusen revs och byggdes om. Caol Ilas malt innehåller normalt 30-40 ppm. Caol Ila är idag det destilleri på Islay som har den högsta årsproduktionen.

Efter dessa avslöjanden visades en liten vacker film om Ardbegs återuppbyggnad. Syftet med visningen var självklart att sätta oss i rätt stämning. Efter ifyllande av provprotokollen bars det tredje provet in. Nu var det fråga om ett blint prov och protokollet fylldes ånyo med en stjärnbild. Frågeställningen var med vilket av de två första proven var det tredje provet släkt. Det vill säga var det en produkt från Ardbeg eller Caol Ila. Medelst handuppräckning blev resultatet 50/50. Facit avslöjade emellertid att det var Ardbegs tioåring. Denna betingar ett pris av 449 kronor.

På fråga om vilket av proven som tilltalade de församlade bäst så vann Adbeg Uigeadail överlägset. Det var en bra provning med en bra och stämningsfull film.

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Hr spritkassören Anders Hallberg drog igång kvällens provning som var en halvdold sådan. Provning gick ut på att bestämma vilket land de tre proven kom ifrån. Ett av proven innehöll whisky från Skottland, ett annat var från Irland och ett tredje innehöll whisky från USA. Som vanligt gick vi runt i cirklar och letade saker i våra luktminnen.

På det första provet gissade många på Skottland, Japan och Australien, men det var faktiskt Irland, Knappogue Castle (nr 10418) 43 %, 439 kronor.

På det andra provet gissade många på USA som var helt rätt. Det var en Blanton´s Single Barrel Bourbon (nr 641) 46,5 %, 439 kronor.

På trean gissade många Skottland, för det måste vara bara det kvar nu. Och det var helt rätt. Provet innehöll Stewart´s Malt Whisky (nr 10417) som kostar 249 kronor.
Text: Tore Lindståhl
Foto: Anders Hallber

Hr spritkassören Anders Hallberg inledde kvällens provning med ett bildspel, där rubriken var ”Mystiken i tunnan”. Ur detta bildspel kan följande axplock lyftas fram.

Smaken i glaset påverkas enligt följande:
60% av mognad/lagring
10% av  tunnan
10%av  mäskpannan *)
10% av spritpannan *)
5%  av kornet
5%  av jästen

*) varav hälften beroende på storleken och hälften beroende på formen.

Före 1915, innan det blev lagstadgat i Storbritannien, var det bara de välbeställda som hade råd att låta sin whisky mogna. Lloyd George, som då var ammunitionsminister i den brittiska regeringen hade blivit påverkad av nykterhetsrörelsen och ville skära ner konsumtionen. Detta år kom Immature Sprits Act, lagen om olagrad sprit. Lagen beordrade samtliga brännerier att hålla sin whisky i lager i två år innan den släpptes ut på marknaden. När tolv månader gått utsträcktes lagertiden till tre år och på det sättet skulle konsumtionen hållas nere åtminstone under dessa år när all kraft krävdes för kriget. Vid denna tidpunkt importerades all sherry i Storbritannien i tunnor. Efter buteljering var faten överskottsprodukter och whiskydestillatörerna kunde köpa upp dem relativt billigt.

I USA var tunnbindarnas fackförening mycket inflytesrik när man där lagstiftade om Bourbonproduktionen och lagstiftningen kom att slå fast att Bourbontunnor bara fick användas en gång. Och när buteljeringen var avklarad fanns åter ett överskottslager av tunnor, som destillatörerna kunde köpa upp billigt. Den spanska lagen från 1983 att all sherry måste buteljeras i Spanien har drivit upp priserna på gamla sherryfat. Ett sherryfat är idag fem gånger så dyrt som ett Bourbonfat. Huvuddelen av faten eller 95% består idag av amerikansk vitek, som till skillnad mot den europeiska eken innehåller mindre andel tanniner.

Olika sågmetoder av ek förevisades och där den vanligaste och effektivaste är den s.k. Star Cut-metoden. En ek ger c a fem färdiga fat. Det finns ett antal olika storlekar, utseende och dito namn på tunnorna såsom hogshedd, butt och american barrel.

Ett träfat kan i regel användas till tre á fyra fyllningar under 40 – 60 år (undantagsvis 100 år) innan den förlorar sin inre kraft, men behöver för den skull inte kastas. Skottarna har stor glädje av de för whiskylagring ej längre användbara tunnorna. Nämligen som bränsle när de röker lax!

Under lagringen försvinner årligen 10 miljoner liter genom avdunstning, det som brukar kallas Angels share. Detta motsvarar 2% av volymen per år.

Slutligen gavs information om dagens trend med slutfinish på olika typer av fat som rom, madeira, sherry m.fl.

Själva provningen kom att bestå av tre sorters Tormore. Den första var destilleriets egna 12-åriga variant, som kostade 343 kronor. De två andra var buteljerade av Signatory och hade samma nummer och pris (499 kronor) på Systembolaget, men visade sig vara helt olika. Destilleriets produkt var lagrad på Bourbonfat. Nummer två var destillerad 1989 och kom från fat 92 260 som var ett refilled sherry butt. Numro tre var också destillerad 1989, men det fanns ett mellanrum på två månader jämfört med nummer två. Denna sista whisky hade lagrats på fat nummer 90 91 66 i 13 år och detta var ett shery butt.

De tre typerna skilde sig ganska mycket med avseende på färg, doft och smak. Destilleriets egna produkt och prov numro tre relativt likartade stjärnor i vårt provprotokoll. Mötet var nog tämligen eniga om att Tormores egna produkt var bäst och att den som lagrats på refilled sherr butts (prov nummer två) var sämst.

Konklusionen blev att ett destilleris egna whisky håller en bra och jämn kvalitet, att en whisky från ett enskilt fat kan vara bra, men det finns en stor risk att man köper grisen i säcken.

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Nästan halva TWAANG eller 28 förväntansfulla medlemmar hade slutit upp till studiebesöket på Vin&Sprit i Sundsvall.
Väl framme mottogs vi av tvenne guider; Lena och Siv som skulle vara våra följeslagare resten av kvällen.

Efter att ha iklätt oss svarta gästrockar fick vi information om att Vin&Sprit funnits sedan 1917 och att bolaget rent organisatoriskt sorterar under Finansdepartementet. Vin&Sprit har idag två fabriker; Sundsvall och Åhus. På fabriken i Åhus tillverkas Absolut vodka i alla dess smaker medan Sundsvallsfabriken står för den resterande tillverkningen som omfattar bl.a. whisky, cognac, punsch, brännvin av alla de slag, starkviner, glögg m.m.

Sundsvallsfabriken startade 1920 i en lägenhet i centrala Sundsvall och har funnits på sin nuvarande plats sedan 1955. Idag finns 103 anställda på fabriken som arbetar dagtid. Med anledning av den vikande försäljningen på Systembolaget har kvällsskiften dragits in och varsel om uppsägningar är nu lagda. Kvällsskift kan dock fortfarande förekomma när glöggsäsongen träder in.

Efter denna introduktion delades menigheten upp i två grupper och förseddes med hörlurar inför rundvandringen. Första anhalten blev beredningsavdelningen där ett mycket stort antal metalltankar huserade och där blandning av de olika produkterna pågick.

Basen till dryckjommen består av 96% finsprit som kommer från en fabrik i Lidköping. Utanför fabriken (men inom inhägnaden!) tas finspriten emot och mellanlagras i tankar som rymmer upp till 2 miljoner liter. Fabriken kunde också avalkoholisera produkter och detta sker med den glögg som säljs i vanliga affärer.

Nästa anhalt blev cognacs- och punschavdelningen. Denna bestod av inte mindre än 42 gigantiska ekfat, s.k. ekliggare, varav de flesta hade mer än 100 år på nacken. Dessa fat kom till Sundsvall 1995 från den tidigare fabriken i Stockholm. Tunnorna var inte bara gigantiska utan de var också vackert utsirade. Ett tiotal tunnor ingick i den s.k. kungaserien med medaljonger av våra äldre tiders kungar.

I punschfaten förvarades samma sorts punsch hela
tiden och de tömdes aldrig helt. Fatet Stora Stycket,
där Carlshamns flaggpunch framställdes hade ursprungligen framställts i samband med Parisutställningen 1889. När ett sådant fat är uttjänt så kommer tillvekningen av just den punschen att upphöra, då det inte går att få fram samma smak och karaktär i ett annat fat.

Från 1800-talet var även den Gamla Reserven, det fat
som utgör basen för all Grönstedts cognac. I detta fat tillsätts destillat från olika cognacsmakare i Frankrike och volymen i fatet får aldrig understiga 80%. I denna avdelning fanns även ett antal mer normalstora fat som så småningom skulle tillföras den Gamla Reserven.

Det är Folke Andersson som står för att de rätta proportionerna blandas för såväl cognac som whisky.
Vår guide var imponerad över att TWAANG vid tvenne tillfällen hade haft provningar med Folke Andersson.

En ny chief blender håller på att utbildas och denne
har nu arbetat parallellt med Folke i nio år.

Vandringen gick vidare till tappningsavdelningen och dess olika linjer. Där beskrevs processen och dess kvalitetskontroll. Buteljerna består av återvunnet glas som kommer från en fabrik i Limmared. De fel som kan uppstå var exempelvis att volymen ej var den rätta, fel på kapsylen, etiketter som satt snett eller saknades m.m. Dessa flaskor gick raka vägen till en container som sedan fraktades vidare till en destruktionsanläggning och där allt innehåll krossades. Glassplittret gick vidare till Norge och användes som armering i betong. Den flytande restprodukten gick till förbränning i Sundsvalls fjärrvärmeanläggning. Enda undantaget var cognac, där innehållet gick tillbaka till fabriken.

Fabriken sparar tre buteljer av varje sort i fem år som referens att jämföra med vid reklamationer. Det må också nämnas att de 50 första buteljerna kasseras när man bytt sort i tappningslinjen för att inte riskera smakförändringar.

Efter denna rundvandring blev det möjlighet att samla på sig diverse broschyrer i entréhallen innan vi lotsades vidare till provningsrummet. Denna session inleddes med ett bildspel om whisky med historia, framställning, skillnaderna mellan blended, single malt och vatted samt olika länders whiskytyper.

Därefter vidtog whiskyprovning. På bordet stod framför var och en fem glas framdukade. Vi fick veta att dessa innehöll en kanadensisk, en Lowland, en Speyside, en blended samt en Islaywhisky och uppgiften blev att identifiera i vilket glas vilken av dessa återfanns. Till vår hjälp fanns ett provningsprotokoll med variablerna doft, munkänsla, smak, eftersmak och slutligen poäng. En i sällskapet lyckades pricka in den rätta ordningen. De sorter som provades var Seven Oaks från Kanada, en Part Nan Angelen från Speyside, Black Ribbon 10 år, Standard Selection samt Bowmore Dawn från Islay.

Härefter serverades mat och vin samt kaffe och cognac. Efter detta vidtog prisutdelning för vår provningstävling. Vinnaren fick såväl en slips som en scarf med en dskret Absolutreklam. Övriga blev dock inte lottlösa utan slipsar och scarves i olika glada färger förärades församlingen. Efter vederbörlig avtackning (TWANGs provningsglas med logga) och ifyllande av utvärderingsblankett gavs möjlighet till inköp av olika trevliga varor innan studiebesöket var till ända. Samtliga klarade kontrollen vid vakten!

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Whiskyn blev rosa av misstag – gör succé
Ja, så skriver Peter Wennman i Aftonbladets nätupplaga den 15 september och fortsätter:

När personalen på destilleriet skulle prova sin nya whisky fick de en smärre chock: den 20 år gamla maltwhiskyn, som hade lagrats i 1 040 veckor på bourbonfat och de fem sista veckorna på vinfat i franska Mourvedre, var rosa. Först låg en försäljningskatastrof i luften. Men det ändrade sig. Whiskyn är helt sensationell. Den har slagit ner som en bomb i whiskyindustrin, säger försäljningsdirektören Mark Reynier.  Bruichladdich´s Islay Single Malt med den rosa färgen har nu döpts till Flirtation, och tros bli en succé bland kvinnliga whiskydrickare. Det finns 10 000 flaskor och de kommer att kosta 910 kronor per styck.

Så långt Aftonbladet. Kan detta verkligen vara riktigt. Ja, det verkar så. På hemsidan för Bruichladdich kan Aftonbladets uppgifter i stort bekräftas. Där finns också en bild på flaskan med den ovanliga färgen. Det kan ju diskuteras om den är rosa eller rosfärgad. Det senare är nog en bättre översättning, men döm själva! Kolla denna länk

Svensktillverkad whisky i form av Mackmyra är ju på gång. Svensk whisky, dvs. whisky som importerats, blandats, buteljerats och säljs under ett inhemskt varumärke finns det ju flera av; Standard Selection, Old Glen och Black Ribbon. Från norska Vinemonopolet kommer Upper Ten som provades i maj 2003. Nu har Twaang slagit till med den finska Kome Leijonaa vid provningen i september.

Kolme Leijonaa uppgavs vara en pure scotch malt whisky. Vare sig ålder eller vilka sorter som ingick angavs. Möjligen framgick detta av baksidesetiketten, men medlemmarna kunskaper i det finska språket lämnade just denna kväll en hel del i övrigt att önska. Kolma Leijonaa betyder emellertid tre lejon. Den importeras och buteljeras av Primalco Oy i Helsingfors. Färgen var ljus mot halmstråhållet och smaken var lite rökig med kolainslag. God? Njae! Duger nog till yschla!

Nu väntar vi med spänning på resterande nordiska länders bidrag. Efter ett visst botaniserande på internet kunde en dansk whisky spåras. Så här sade en danska sida om den femåriga CLOC ´53

Farve: Lys guld
Aroma: sødlig, parfumeret, maltagtig.
Smag: Meget sød næsten likøragtig, undertoner af græs og mark, en del sprit.
Bemærkning: Det at den er dansk gør at man kan drikke den, men nogen nydelse er den bestemt ikke.
De Danske Spritfabrikker fik i 1947 besøg af en skotte som lærte dem at lave Whisky. I 1952 kom den første på hylderne og i 1977 blev den sidste solgt.

Finns det någon kvar månne?

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Våravslutningen gick i traditionens tecken; bussresa till Älandsbro, buffé och provning på Värdshuset samt slutligen båtresa i den ljusa försommarkvällen tillbaka till Härnösand.

Provningen bestod av fyra sorter men bara tre skulle få avsmakas. Hr spritkassören förklarade detta med att det var en travesti på det twaangska räknesättet där 3 x 30 är lika med 100 kronor. Med denna förklaring blev ju grundidén glasklar!

Alltnog. Tre provglas kom på borden och med dessa ett blad, där de fyra sorterna Speyburn 10 år, Glenfiddich 12 år, The Glenlivet 12 år samt Glenmorangie 10 år, beskrevs med färg, doft och smak enligt Systembolagets klassificering.

Efter genomförd provning skulle nu deltagarna fylla i vilken sort som provats och i vilken ordning. De provade sorterna var mycket svåra att skilja ut och inte blev det lättare av att en av de fyra skulle tas bort. Koncentrationen var oerhört stor och en viss nervositet lägrade sig runt borden. När facit gavs visade det sig att en och endast en medlem hade prickat in såväl sorter som provningsordning och belönades självklart med det Gröna Bandet. Det må nämnas att det fanns ett stort antal som nollade.

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Maj månads provning av numera nedlagda destillerier var en viss kompensation för en utebliven, men senarelagd resa till Vin&Sprit i Sundsvall. Herr spritkassören hade lyckats plocka fram tre spännande sorter, varav en (Glen Mhor) tidigare provats, men i en annan tappning. Kolla denna länk!

De provade sorterna voro:
1.         Glen Mhor, destillerad 1976, 21 år, 43%, buteljerad av Hart Brothers
2.         Convalmore, destillerad 1978, 24 år, Rare Malts Collection
3.         Dallas Dhu, destillerad 1978, Signatory Vintage

Glen Mhor var ett destilleri som startade 1892 mitt inne i Inverness. Vattnet togs direkt från Loch Ness, vilket gav en besk ljungsmak. En saladinlåda ersatte år 1954 de gamla mältningsgolven och Glen Mhor blev därmed det första skotska destilleriet som införde mekanisk mältning Glen Mhor stängdes och revs 1983 och på platsen finns idag ett köpcentrum med tillhörande parkeringsplats. (Källa: Per Ellsberger)

Convalmore grundades 1893. Tidigt 1900-tal experimenterade man destillering i continous-stills. Det slog inte väl ut då den nydestillerade spriten märkligt nog mognade olika fort sedan den hamnat på fat. Destilleriet hamnade i malpåse1985 och kommer inte att startas igen. William Grant har köpt destilleriet i befintligt skick och använder de gamla förträffliga lagerhusen. (Källa: Per Ellsberger)

Dallas Dhu grundades 1898 och lades ned 1983. Det finns fortfarande ganska gott om denna whisky beroende på att oberoende buteljerare köpte stora mängder fat för egen lagring innan destilleriet lades ned. Destilleriet har byggts om till museum med utställningar, filmvisning om whiskytilverkning samt whiskyprovning och med en presentbutik. (Källa: Per Ellsberger)

Vad tyckte då stämman? Alla var eniga om att det var en höjdarprovning, såväl rent kulturhistoriskt som smakmässigt. Samtliga var mycket bra och omöjliga att jämföra, även om Glen Mhor och Convalmore fick de flestas röster. Dallas Dhu skulle i andra sammanhang ha vunnit vilken provning som helst. Sämst blev i detta fall lika med minst bra.

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg

Vår spritkassör har fått följande alarmerande e-post från Henrik Aflodal

Ojoj Anders,

Whiskyvärlden befinner sig i chock. Vi har drabbats av stor sorg och villrådighet. Nyligen meddelade The Macallan efter en årslång äkthetsstudie av destilleriets historiska maltwhisky från 1850-talet och framåt att den stora samlingen är falsifikat. Flaskorna var autentiska men innehållet daterades till 1980-talet (enligt kol 14-analyser).

Just Macallan-whisky började ploppa upp i samlarkretsar på 1990-talet och även om röster höjdes för att det var märkligt att just världens mesta prestigewhisky ”återupptäcktes” i så stora mängder antogs det vara äkta vara. Bakom svindeln ligger antagligen skickliga förfalskare i Italien och offret Macallan är fullständigt bortgjort.

Händelsen kommer att få stora återverkningar lång tid framöver, maltwhiskyns nyfunna roll som världens lyxigaste (och dyraste) spritdryck får sig en allvarlig knäck. Min magkänsla är obehaglig, tänk om all historisk whisky därute är bluff? Det vimlar av tomma flaskor på antikmarknader ute i världen, för en förfalskare är frestelsen stor.

Kaoset gör annalkande Aberlourprovning ytterst intressant. Nu handlar det om historisk whisky gjord på 1960- och 70-talen som skall jämföras med moderna utgåvor. Är detta också bluff? Rimligen inte, i början av 1970-talet (då whiskyn inköptes personligen av den samlare jag fått flaskorna ifrån) hade kommersen kommit igång med maltwhisky och Aberlour var en tidig spelare ute på marknaden. Vår uppgift, att jämföra två epoker för att avgöra om whiskyn är bättre nu jämfört med förr, kvarstår. Efterkrigswhisky är mer trovärdig alltså, att hoppas på att hitta äkta förkrigswhisky eller 1800-talswhisky en bit in på 2000-talet är bara våta drömmar, den whiskyn tog slut för länge länge sedan. Folk dricker nämligen upp whisky, de sparar inte. Så kom till Aberlour Epochs 9 juni och hjälp mig!

– Henrik Aflodal

Chefredaktör Whiskyspot.com

April månads provning var en dold sådan och med ett visst tema. Ingen lyckades dock pricka rätt, men de två första sorterna identifierades som skotska single malts och den tredje som en japans dito.

De provade sorterna voro:
1.         Tomatin från 1962 i Folke Anderssons serie Part Nan Angelen
2.         Tomatin, 10 år, single malt
3.         Yoichi, 10 år, single malt från japanska Nikka

Så här beskriver V&S Part Nan Angelen Tomatin Vintage 1962, som buteljeras i en numrerad upplaga om 1 428 flaskor.

För den som söker en whisky utöver det vanliga, kan Part Nan Angelen Tomatin Vintage 1962 varmt rekomenderas.  Destilleriet som ligger på den ansenliga höjden av 315 meter över havet producerar nämligen en alldeles utmärkt whisky i både smak och kvalitet.

Tomatin Distillery byggdes bland the Monadhliath Mountins år 1897, och är därmed Skottlands högst belägna destilleri.  Destilleriet är beläget invid floden Findhorns övre lopp.

Efterfrågan på destilleriets fina whisky med sin fina kolakaraktär och kryddiga nyanser har under åren tilltagit. Idag är Tomatin Distillery ett relativt stort destilleri i Speyside, och man kan räkna till hela 24 stycken rostfria washbacks, och ett lagerhus som rymmer inte mindre än 31 miljoner liter whisky.

Detta till trots är det inte storskaligheten som är hemligheten bakom Tomatin, utan den finkänsliga och konsekventa hanteringen av malten och dess lagring. I synnerhet upptäcker man det i de utgåvor som fått mogna och utvecklas i stilla harmoni under en ansenlig tid.  I dessa varor får man en smakupplevelse med många komplexa nyanser.

Doft: stor maltig, frisk fruktsyrlighet med lakritstoner, toffé, latt vanilj, lätt fin rök
Smak: maltig, fruktig, viss sötma, gräddkola, lätt fin rök
Eftersmak: lång rund med balanserad fin rök.
Pris: 1425:-

Tomatin 10 år, single malt har enligt Per Ellsberger en tilltalande kolasötma, svagt kryddd med ingefära samt en pepprig eftersmak.

Tomatin ägs sedan 1986 av de två japanska bolagen Takara Shuzo Company Limites och Okara & Company Limites och var det första destilleri som köptes av japanska intressenter.

Enligt Systembolaget gäller följande för Nikka Single Malt Yoichi 10 Years
Färg: djupt gyllengul färg
Doft: aningen rökig doft med inslag av fat, malt och choklad
Smak: kraftfull, rökig smak med inslag av fat, malt och choklad

Grundaren till Nikka var Masataka Taketsuru, som 1916 begav sig till Glasgow för att studera whiskyframställning. Han arbetade på olika destillerier och lärde sig hantverket från grunden. Han återvände 1921 till Japan med sin skotska fru och medverkade till att producera Japans första whisky. År 1934 etablerade han Nikka Whisky och byggde sitt första destilleri i Yoichi, Hokkaido. Läs mer på www.nikka.com/eng/

Som vanligt gick åsikterna beträffande vilken som var godast starkt isär. Yoichi fann flera vara insmickrande med sin violsmak och lätta rökkaraktär. Tomatinproverna blev en intressant jämförelse där 1962:an representerade en äldre typ av destillering med annan typ av korn än den som används idag. Smaken var tydligt maltig.

Text: Thomas Normark
Foto: Anders Hallberg